Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken, hur gladt och lekande lifvet än rörde sig rundt
omkring honom, förnam dpck alltjemt hans öra den flygande
tidens manande klockslag, och ingen skald har med sådan
styrka som han accentuerat sekunden, denna det
närvarandes öfverspringande uti ett dunkelt kommande 1). Denna
starka känsla af förgängligheten återfinna vi hos de flesta
nordiska skalder; den tillhör, som vi i det föregående sett,
alla dem, hos hvilka vi funno någon humor; ja den kan
sägas vara ett utmärkande kännetecken på den svenska
humorn och utgöra just den källa, hvarur det
glädjegrum-lande vemodet härflyter.
Men anblicken af förgängligheten leder ovilkorligen
tanken öfver till det oförgängliga, och hos Bellman står
också förgänglighetskänslan i närmaste samband med hans
religiösa känsla. Man må nemligen icke anse Bellmans
religiösa poesi som ett hans affall från honom sjelf och
hans vanliga skaldeart. Zions Högtid leder icke mindre
än Fredmans Epistlar sitt ursprung ur hans personlighets
innersta djup. Nästan alla våra humorister, både de äldre,
hvilka vi lärt känna, som ock de nyare, t. ex. Fahlcrantz,
Vitalis, Dahlgren, alla hafva de jemte de visor, uti
hvilka de prisa lifvets glädje eller skratta åt dårskapen,
äfven diktat andliga sånger. Gruuden är lätt funnen; den
ligger uti hvad vi redan yttrat (sid. 12) om sambandet
emellan det nordiska folklynnet och den nordiska naturen,
samt den påminnelse om lyckans och glädjens flyktighet, som
af den sednare förkunnas; det torde då vara lätt
förklarligt, att just lifsglädjens sångare hos oss skola känna sig
tvingande drifna till att söka en fast hållpunkt i den skif-
*) Med den bestämdaste noggrannhet angifver Bellman ofta
klockslaget, då något tilldrager sig, och låter stundom klockan sjelf ljuda.
Derigenom erhålla hans taflor en’ starkare realitet, och fa skalder
hafva ypperligare än han skildrat den poetiska stämning, som alstras
af dygnets olika stunder; men på samma gång tjenar klockslaget att
väcka den halft vemodiga känslan, som påminnandet om tiden midt
under glada sysselsättningar medför; det är som midt under
njutningen hördes ett ”Interea fugit irreparabile tempus.” Jfr. Ep. 48
v. 3. Ep. 37 v. 11. Ep. 78 v. 2. Ep. 80 v. 5. m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
