Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tande vexlingen och blicka upp till den makt, som £tår
öfver det förgängliga: det oförgä^igliga, det evigt
bestående. Så ligger i förgängligheten en stark maning till
religiositet. Hos Lucidor och Runius sammanfalla sällan
den Verldsliga och den religiösa stämningen; de sjunga
ena dagen om vin och kärlek, andra dagen skrifva de
psalmer. Hos Bellman, den vida djupare naturen och hos
hvilken i full blomning slår ut hvad som hos föregångarna
endast legat som frö, påträffas väl äfven skilda slag af
sånger i’ begge dessa toner, men på samma gång bildar
uppfattningen af det gudomliga såsom ett oförgängligt
kärnpunkten i hans verldsåskådning, ty just medvetandet
om det öfver företeelsernas vexlande spel stående
oändliga, sig sjelf alltid lika, gifver honom kraften att kunna
leende se ned på denna lek, deruti äfven han sjelf är en
af de medspelande. Detta djupt kända medvetande
räddade Bellman midt uti otrons tidehvarf från ateism, ehuru
han visserligen af rationalismens läror upptagit så
mycket, att, som hans bibelparodier bevisa, de kristliga
urkundernas yttre form och berättelserna ur Gamla
Testamentet icke för honom hade något vördnadsbjudande. Detta
medvetande, som aldrig hos honom kunde förqväfvas, erne-.
dan han i samma ögonblick skulle uppgifvit sig sjelf, är
det, hvilket likt en dallrande ton genomgår hela hans
bacchanaliska poesi, och som bryter oblandadt fram i hans
andliga sånger. Atterbom anmärker, att Bellmans
religiositet sväfvade på gränsen mellan naturreligion och
bibelkristendom *). Ännu närmare bestämdt kan den sägas vara en
blandning af båda. Vid sidan om de i det fromma
föräldrahemmet honom meddelade bibellärorna, har han från
sin naturbetraktelse hämtat en föreställning om Gudomen,
hvilken med de förra sammansmälter. Det är naturens
skönhet och åsynen af all tings förgänglighet, som drager
honom till Gud, och det vill synas som fattade han det
1) Atterbom s. o. 8. 67.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
