Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på samma gång simmar på tonernas vågor, så omsväfvas
han af det dunkla, allmänna, obestämda i musiken och
försättes in uti en rent ideel sfer; konturernas skärpa
förmildras, det kantiga rundar sig i behagliga linier. Den
musikaliska humorn träffas eljest endast hos tonsättare,
och om hos dem musiken förbinder sig med ordet, spelar
alltid detta sednare en underordnad roll. Genom Béllman,
den enda skald, hvars humor har en afgjord musikalisk
karakter, har den musikaliska humorn blifvit införd uti
poesien, eller rättare, han har vetat att begagna musiken
till att gifva sin humor en rikare omfattning, en större
intensitet. Detta har han gjort helt naivt; ty Bellman var
af naturen icke blott skald, utan en musikalisk skald;
och fastän han skrifvit stycken, som icke äro isångbara,
skrifvit episka och dramatiska dikter, — af hvilka dock
flertalet icke äro så utmärkta, att icke mången annan skald
skulle kunnat skrifva dem ungefär lika goda — så är han
endast der fullt sig sjelf, endast der den oefterhärmlige,
hvarest ord och musik smälta samman till ett helt. Väl
äro i dessa hans dikter poesi och musik lika berättigade;
men om någon af dem utöfvar en ”supremati,” så är det
poesien. Huru innerligt musiken dock hör till deras
väsende, synes bäst deraf, att de alla hafva ett musikaliskt
ursprung. Skaldens lågande inre sökte sig alltid* först
form i toner, och ur dessa framsprungo orden. Från den
allmänna humoristiska stämning, som klingade inom
honom, svingade han sig upp till en bestämd känsla, en
bestämd situation. Man vet, att Bellman, innan han börjad#
sjunga, alltid först en stund preludierade och sökte
melodien. ”Det var dock ingalunda,” säger Atterbom, ”ett
oumbärligt vilkor för hans sång, att en cittra eller något
annat verkligt musikinstrument skulle finnas tillhands. Ty
han kunde äfven, till förvånande likhet, härma allahanda
instrumenters klang; än med munnen, än med åtskilligt
slags tummande och fingrande mot glas eller mot en
bord-skifva, än med blåsande på käppar eller andra redskap;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
