Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som melodier till hans komiska sånger. Vill inan hafva
ett rätt slående bevis på Bellmans imponerande storhet
som musikalisk skald, så ligger ett sådant mycket nära
till hands deri, att under det hvilken som helst musiker
roar sig med att sätta nya melodier till Berangers sånger,
har ingen — icke den största komponist, ja icke engång
den fräckaste dilettant — någonsin fått det infall, att det
kunde tänkas någon annan melodi till en af Fredmans
Epistlar, än den Bellman har valt. Bellmans stora
uppfinning som sångskald är den: att bygga sina vers efter
den musikaliska rytmen, istället för den från forntiden
traditionella metriken”l).
Den sista anmärkningen påträffar man redan hos
Heiberg, som säger, att ”de Bellmanska texternas rytmer
äro alldeles och uteslutande bestämda genom musiken, ocb
i en detalj, som våra moderna accentuerade språk ej förmå
uttrycka genom sig sjelfva allena”2). Atterbom instämmer
häri, men ogillar med skäl den slutsats Heiberg häraf vill
draga, att nemligen Bellmanssångerna i det hela göra vid
läsningen ett svagt, ja till en del obehagligt intryck,
emedan de förekomma orytmiska, så att man icke vet hur
deras meter är menad. Om än en och annan sång
finnes, på hvilken Heibergs omdöme träffar in, så är dock i
det ofantligt stora flertalet rytmen ganska tydlig, och det
icke minst i de af Bögh såsom prof på en i metriskt
hänseende svårläslig sång anförda epistlen:
”Hej, sade Fredman, hvar gång han hörde valdthorn börja skråla
Och spelman såg.”
Både denna och andra dylika kan en svensk, utan att
snafva på metriska svårigheter, icke blott läsa, utan äfven
uppläsa, ehuru visserligen i uppläsningen oftast
omedvetet insmyger sig en sångtakt, något, som mindre stöter
det svenska än möjligen det danska örat.
*) Bögh, Et Digterportraet i Folkekalender for Danmark 1863,
s. 127—9. — 2) Heiberg, Prosaiske Skrifter, Kbhvn 1861. V. s. 63.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
