Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par andra rader få vi en öfverblick öfver de massor,
i hvilka den enskilde förlorar sig.
”Himmel! hvad bugningar, höghet och damb!
Klang, hvad silfversmidda, tjocka Boråser.”
Och ur detta hvimmel framträder endast en bekant figur,
Fader Bergström, hvilken här tjenstgör som musikant.
Nu, trött af att längre betrakta den brokiga taflan,
vänder sig Fredman till Mollberg, pekande på den
närliggande Arsenalen och tilltalande honom med den präktiga
krigiska invocationen: ”Gosse, engång om du stupar i fält”
m. m. Här bryter skaldens patriotism oväntadt fram,
ovän-tadt i detta sammanhang, men just derföre så mycket mera
gripande. Det är sant, att det ligger en smula skämt
med Mollberg i den förespeglade äran, enär väl hvarken
han eller Fredman kunde hoppas att få se sina sablar
som historiska märkvärdigheter hänga i arsenalen; men af
den hänförelse, hvarmed denna ära skildras, finner man,
att skalden under allt detta har en allvarligare mening
och i den ser ett mål, för hvars ernående man endast
be-höfver vara svensk, för att vara detsamma värdig. Det
är icke heller längre skämt, då i följande vers Mollberg
på frågan: ”Fruktar du ej?” svarar: ”Nej kungens soldat
fruktar aldrig bröstet att blotta.”
Fredman dricker nu Mollberg till, och på sin fråga,
hvad klockan slog, får han till svar, att ”i Jacobi torn
står säjarn på åtta.” Omedelbart derpå sker vaktombyte,
fåltväblen kommenderar: ”rätta er, marsch!” och så heter
det, att brandvakten på Slagtarhusbron ropar tio. Har
skalden glömt, att han nyss lät klockan vara åtta, eller
var det med tornuret i Jacobi så illa bestäldt, att dess
visare kunde peka på åtta, fast klockan redan var tio?
Emot vanligheten är i denna epistel tidsbestämningen så
sväfvande, att det synes som om Bellman här icke tänkt
sig någon bestämd tid; ty för att icke tala öm den nyss
påpekade motsägelsen i sista versen, nämnas i den 7:de
versen ”sprakande bloss,” hvilka den bakpå karossen sit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
