Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ljus i det mörka; så kan man ock emellan Fredmans
epistlar göra den åtskillnad, att då i några glädjen är så
öfvervägande bestämmande, att vemodet knappast märkes
eller endast synes vara till för att åt taflan gifva nödig
skuggQing, så finnas andra, uti hvilka vemodet bildar den
ursprungliga bakgrund, uti hvilken sedan ljuspartierna
äro utarbetade. Det är till denna andra hufvudafdelning
vi nu öfvergå, det är i den vi få höra förgängligheten med
full styrka predikas.
Bland hithörande epistlar nämna vi först de af
Bellman så kallade Elegierna ; ty dessa hafva en ironisk
grundton, som ställer dem nära epistlarna i föregående
afdel-ning. Tydligast framträder denna ironi i de båda epistlar,
der Movitz och Mollberg tröstas öfver deras älskarinnors
död, ep. 52 och 56; väl förnimmes äfven i dem ganska
hörbart en elegisk suck, men hufvudintresset hvilar dock
på den löjliga figur de båda älskarna göra som sörjande,
som ock på den stora tillgänglighet för tröstemedel,
hvilken utmärker deras sorg. — Något mera betonas det
elegiska i tvenne andra epistlar, dem vi nu gå att betrakta.
Fredmans Epistel n:o 12.
”Gråt Fader Berg och spela.”
I öfverskriften kallas denna epistel ”Elegi öfver
slagsmålet på Gröna Lund.” Det har varit bal på denna krog;
någon af balgästerna, som ”druckit mer än honom var
be-skärdt,” kanske Fredman sjelf, kanske Movitz’), råkade
”sticka näsan i korporalens kanna”a) eller med andra ord
tog sig för att dansa med en annans flicka. Gräl
uppkom; fredstöraren, i stället för att bedja om ursäkt,
undfägnade vederparten med en örfil, hvilken också genast
*) I ep. 31 säger Fredman förmanande till Movitz:
”Mins du hur jag sist dig påminte
Om slagsmålet på Gröna Lund.”
2) Ett ordspråk, som betyder att lägga sig i hvad som icke rör
en. (Carlén).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
