Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin tacksägelse för de hugg och slag, hon fått; ty nu, när
hon med veknadt hjerta står vid makens kista och
besinnar, att hon aldrig mera får se honom, synas henne äfven
dessa slag som ömma kärleksprof; likaså då hon på bästa
möjliga sätt för sig sjelf använder hans qvarlåtenskap, är
det som ville hon gifva den aflidne ett nytt bevis på sin
kärlek och saknad genom den hugnande försäkran, att
de dyrbara plagg, dem han i lifstiden begagnat, icke skola
komma i andras händer. — Men nu träder Fredman fram.
Väl vetande, att all mensklig sorg, icke minst
Boman-skans, har en öfvergång, rekommenderar han Movitz’ ljufva
harpa och visar henne som den bästa trösten derf ljusa
framtidsbilden af en ny korporal i den gamla
äktenskapliga fållbänken.
Hålla vi mot hvarandra epistlens båda hälfter, så se
vi, huru den enkla läran, som kyrkogården och templet
förkunna, i vidunderliga färger bryter sig mot
mennisko-själens prisma. Dysterheten, som den liflösa naturen så
energiskt uttrycker, återspeglas väl af den sörjande
men-niskoskaran, men uppblandad med de menskliga
dårskaperna och narraktigheterna. Dock sjelfva det lättsinne,
som hos Fredman öppet, hos Bomanskan mera omedvetet,
bjuder förgängligheten spetsen, hämtar dock i sjelfva
verket sin smula kraft ur den dunkla aning, att ändock
förgängligheten icke är det högsta och derföre icke heller är
så fruktansvärd. Det är på denna ståndpunkt skalden
sjelf med full klarhet står, det är på den han ställer
läsaren och derifrån pekar han med ett befriande löje ned
på lifvets vexlingsrika lek.
Samma tema, döden och förgängelsen, men på ett
nästan rörande sätt varieradt, återfinna vi uti
Fredmans Epistel n:o 81.
”Märk, hur vår skugga, — märk, Movitz, mon frére! —
Denna epistel, till hvilken Bellman säges hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
