Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredman gifver Movitz clel af sina sista tankar: det
är epistlens enkla innehåll. Ypperlig är den bild,
hvarmed dikten börjar. Den gamle urmakaren, som känner
döden nalkas, liknar sig sjelf vid ett förslitet urverk; de
återhållande hjulen och fjädrarna äro uttnötta, loden
dragas allt mera nedåt af sin egen tyngd, allt hastigare
löper visaren, och snart stannar verket. Hvad som
påskyndat detta är glaset, och deraf ledes fantasien till den lika
poetiska som originella bilden af döden, som ställt sitt
timglas vid Fredmans glas och kring hans butelj strött ut
sina pilar. Men i denna bild är icke blott framställd
orsaken till den kroppsliga hyddans upplösning, utan deri
ligger äfven den humoristiska föreställniugen, att döden,
som så ofta öfverraskar den verksamma menniskan i
hennes lifs gerning, nu också griper Fredman i och genom
det, som utgjort hans lefnads förnämsta uppgift, och det
är derföre konseqvent af honom att förklara, att han
fortfarande är sig lik, att han är törstig äfven nu, nu, då han
skådar sin sol i dess nedgång och den samtidigt dermed
på fästet uppgående aftonstjernan *)• Törstig tager han
af-sked af lifvet med några knäppningar på sin basfiol. Han
tycker sig redan se deu grift, der, som han vemodigt
sjunger till Movitz, ”din tjenare hvilar,” tycker sig se
grafste-nen derofvan och derå den sedvanliga inskriften med
uppmaningen till ”vandringsmannen” att läsa och betänka sin
egen död. Derpå syfta orden ”Vandringsman, hör nu” m. m.
Djupt gripande klingar det vexlande känslospelet i
den andra versen. Från grafven kastar Fredman en blick
tillbaka på sin hela tillryggalagda lefnad, och den ligger
nu för honom i en ny dager. Sin hela lifserfarenhet sam-
f) Carlén tolkar orden ”Törstig jag skådar min stjerna och sol”
sålunda: ”min afton och dag — kanske ock en dubbelmening,
hän-tydande på ett par krogar: Stjernan och Solen.” Hänsyftningen på
krogarna öfverensstämmer icke med hela tonen i epistlen; det är
vidare icke aftonen och dagen, utan blott aftonen Fredman skådar, och
med ”stjerna och sol” har Bellman blott velat angifva, att solen
håller på att försvinna vid horizonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
