Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
natt,” ådagalägger, att han ännu eger frihet att höja sig
till ett skämt.
Så kämpar i denna epistel det naturligen glada
lynnet en hård kamp med svårmodet; det segrar icke, men
kufvas icke heller, och hur dystert intrycket än är, löper
det likväl icke ut i mörk förtviflan. — Sådant är dock det
intryck vi emottaga af
Fredmans Epistel nio 23.
”Ack, du min moder! säg, hvem dig sände.”
Atterbom, som kallar denna epistel ett mästerstycke
af humoristiskt verldsförakt, anmärker, att i densamma
”den fallne hjeltens sjelfbespottning är stegrad ända upp
till ryslighet.” Han har rätt. En hemsk förtviflan bryter,
som den underjordiska elden, sina fördämningar och
utbreder sin glödande lavaström öfver lifvets lustgårdar,
kastande på föremålen en oroligt flammande belysning.
I djupaste förnedring, redlös och vanmäktig, ligger
Fredman en sommarnatt i rännstenen utanför krogen Krypin.
Han, som i glädjen och njutningen ser lifvets högsta goda,
som skämtande förjagar hvarje anledning till bekymmer,
är nu genom njutningens öfvermått ett kraftlöst rof för
de makter, dem han eljest vet att, om icke beherrska, så
åtminstone drifva på flykten. Känslan af lifvets tomhet
tränger sig på honom med fruktansvärd kraft; en fasa,
från hvilken han icke kan lösgöra sig, griper honom; det,
hvarpå han byggt hela sin verldsåskådning, visar sin
halt-löshet och störtar samman; han är trött åt lifvet; hans
hela tillvaro synes honom en förbannelse, och förbannande
vänder han sig mot dem, hvilka beredt honom densamma.
Men Fredman vore icke Fredman, om icke hans upprörda
inre uttryckte sig på det för honom egendomliga sätt.
Äfven i rännstenen bevarar han sin humor, men den är icke
nu den humor, som i glad naivitet med lätthet höjer sig
öfver motsägelsen; det är en humor, som i motsägelsen
sitter fast. Känslan af att ”lifvet är ej så fult, som vi det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
