Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gare vunnit i styrka. Rodrets gnisslande på den af
skuggor öfverfyllda båten, hvilken på grund af dessas oroliga
rörelser sqvalpar fram och tillbaka, vinden, som
öfverdöf-var gråten, Karons hvisslande på pipan, det hiskliga
larmet: allt är framställdt med gripande kraft. Så blir
gnisslandet af rodret nästan hörbart genom det af plågsam
oro frammanade ropet: ”Kors, hvad det rodret gnisslar!”
och det ”hiskliga” i skuggornas larm framhäfves ypperligt
genom det äfven af melodien understödda nödropet: ”Hjelp!
hör, den mörka ståten för ett hiskligt larm.” — Men icke
nog dermed ; hela naturen är stadd i uppror, då
Fredman af dödens hand släpas hort från de lefvande. Alla
elementerna rasa, fästet skälfver, stjernorna slockna,
mörker omhöljer allt och stänger himlen för hans blick:
”Blixt, norrsken, dunder och fasa,
Rundt kring om skyarna rasa:
Karlvagnen hvälfver,
Glimmar och skälfver,
Stjernorna slockna,
Skyarna tjockna,
Tills i den svarta skuggan inga himlar syns.”
Lifvets portar äro stängda bakom honom. Känslan af att
nu oåterkalleligen vara i dödens, i mörkrets våld
bemäk-tigar sig honom med all sin fasa; ”Mitt qval begyns:”
utropar han. Men omedelbart derpå höres ett ”God natt,
Madam!” och dermed slutar epistlen. Vare sig man
föreställer sig detta utrop som ett ur mörkrets rike klingande
sista afsked till Mor Maja, eller som ett uttryck af den
afruattning och trötthet, hvaruti den af sina fantasier
öfver väldigade Fredman känner sig försänkt, der han sitter
på krogen; i bådadera fallen, och synnerligast efter den
förra tolkningen, hvilken vi anse vara den rigtiga,
bevittnar detta en seger, om än blott ögonblicklig, öfver
qva-len. Fredman är nemligen icke så upptagen af sin egen
plåga, att han ju icke kan från den bortse och egna en
tanke åt de efterlefvande, och den form han väljer för sitt
afsked, då han i stället för ett ”farväl”, säger ett ”God
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
