Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin lycka, och till denna senare mindre såsom en
gu-’darnes %åfva, än såsoin en den egna styrkans
segervinning. Intet mål är honom för högt, intet motstånd
för starkt.
”Ville jag din drottning taga, säg, hvem skulle hindrat mig?”
frågar han kung Ring; och då Björn lofvar att rista
blodörn på hans bane, invänder han:
, ”Onödigt, Björn! den galande hane
Hör han ej längre än jag.”
Det till öfvermod stegrade mod, som röjer sig i dessa
svar,’ och hvilket kom Frithiof att trotsa konungars
så väl som gudars vrede, märka vi äfven hos den nyss
uppväxte ynglingen, som förklarar:
”Jag kämpar om min unga brud,
Om ock det var med dundrets Gud.
Väx trygg, väx glad, min hvita lilja!
Ve den, som dig och mig vill skilja!”
Det var för detta fel den gamle Thorsten varnade
sin son:
”öfvermod, o Frithiof, är fallets far,”
och det var detta fel, genom hvilket Frithiof öfver sig
neddrog sitt ödes dom. Men det samma är på det
innerligaste förenadt med en älskvärd
bekymmerslös-het; det synes hafva sitt ursprung i en öfversvällande
lifskraft och vara en så naturlig yttring af denna, att
läsaren icke blott icke lägger hjelten det till last, utan
omedvetet ställer sig på hans sida, och får icke minst
derigenom en förnimmelse af detta "friska
nordanväder," hvilket, enligt skaldens ord, borde blåsa genom
dikten."
Heiberg finner i Frithiofs "blinda tillit till sin
styrka" ett rodomontaderi, som kunde anstå en Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
