Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omnämtida monologen på skeppsdäck i fjortonde
romansen.
Landsflyktig söker Frithiof att döfva sin oro i
vi-kingalifvets stormiga uppträden. I striden är hans panna
klar, men dessemellan sitter han grubblande vid rodret
och blickar ned i vågen, och liksom i forna lyckligare
dagar, flyger tanken öfver lifvets gräns, men nu för att
undgå lifvets oro och bekymmer.
”Du är djup; i ditt djup trifves friden kanske,
men han trifves ej ofvanuppå.
Ar den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd,
jag vill falla, om så är bestämdt;
Men han sitter i skyn, skickar tankarne ned,
som förmörka mitt sinne allt jemt”.
Så hinner han till Greklands haf, och han ser de
öar, hvilka hans fader en gång för honom beskrifvit och
dem han sjelf skildrat som den härliga tillflyktsort, der
han med Ingeborg kunde lefva för sin kärlek. Men
just här — och detta är åter ett af de ställen, som
visa hur djupt skalden skådat in uti sitt folks hjerta
— just här, omgifven af söderns förtrollande skönhet,
icke blott väckes hos honom önskan att ännu en gång
se den älskade, utan griper honom med oemotståndlig
magt längtan efter fosterjorden och de kära ställen, der
hans lif förflutit.
”Stå de härliga fjellen i himlen ännu?
Ar det grönt i min fädernedal?
På den hög, der min fader är lagd, har jag satt
en lind, månn’ hon lefver ännu?
Och hvem vårdar den späda? Du jord, gif din must,
och din dagg, o du himmel, gif du!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
