Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Sex dar han seglar, men på den sjunde
En mörkblå strimma han skönja kunde
Vid himlaranden; den växer ut
Med skär och öar och land till slut.
Det är hans land, som ur böljan träder,
Han ser dess skogar i gröna kläder,
Han hör dess forsar med skummigt larm,
Och klippan blottar sin marmorbarm.
Han helsar näsen, han helsar sunden” o. s. v.
Plötsligen skjuter hans falk ned på hans skuldra och
tyckes hafva något att berätta honom, men Frithiof
fattar ej de brutna ljuden; nu susar Ellida fram om
näset, och
"Frithiof munter i stäfven står;
Han gnuggar ögat, han lägger handen
Utöfver pannan och ser åt stranden.
Men hur han gnuggar och hur han ser,
Han finner icke sitt Framnäs mer”.
En målning, som i all sin enkelhet är lika gripande
som åskådlig. Rörande är skildringen om hunden, som
glad hoppar upp mot sin herre; om älsklingshästen, som
kommer honom till mötes med höga språng:
"Han vill ha bröd ur sin herres händer;
Den arme Frithiof, mer arm än de,
Har ingenting att de trogna ge”.
Slutligen kommer fosterfadern och förtäljer honom om
konungarnes nederlag, om gårdens afbrännande, och
att Ingeborg numera är Rings maka. Frithiofs
uppblossande harm och det sätt, hvarpå den i sina
yttringar vexiar med minnena af den älskade och den nu
försvunna kärlekslyckan, äro med sådant mästerskap
tecknade, att sjelfva verstakten afspeglar den skiftande
stämningen, stiger och faller med den. I kanske än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
