Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Filmens suggestiva faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är verkligt rörande och vackert — framför allt den unge
kinesens självuppoffrande och rena kärlek till den unga flickan
och dennas eget tragiska öde. Ej mindre beaktansvärd är den
amerikanske filmförfattarens fördomsfrihet att våga ställa den
österländska representanten för Buddhas milda lära i bjärt
kontrast mot västerländsk råhet och brutalitet — ett drag,
som onekligen kräver ett visst mod hos filmförfattaren, då
det utgör en rätt amper straffpredikan över de kristna folken.
Och dock — det råder i filmen ett kvalm och en osund
sensation, kraftigt förstärkt genom den egendomliga musiken,
som verkar rent av bedövande, ungefär som den tunga doften
av exotiska blomster. Sådana vidrigheter som den råa
boxningsscenen och framför allt den ohyggliga scen, vari den
onaturlige fosterfadern misshandlar sin dotter till döds, skulle
absolut sänka hela dramat till struntfilmens lägsta plan, om
där icke funnes vissa höjande och försonande element. Dessa
äro dock huvudsakligen av yttre art. Trots den utomordentligt
konstnärliga insceneringen, gott spel, god fotografering, torde
dramat ha lämnat mycket skiftande och säkert ej lyftande intryck
kvar hos sina åskådare. Signaturen Clementine har under
rubriken »En enkel kvinnas funderingar» i D. N. d. 23/1 l920 träffande
karaktäriserat »Broken Blossoms». Hon finner den vara
reklamkonst snarare än filmkonst och understryker ännu kraftigare
vårt omdöme, då hon skriver:
För femton år sedan hade den hetat En ängels martyrium eller
Prisboxarens raseri eller Oskuld och brott, Från Londons opiinästen
eller vad för rafflande man nu kunnat hitta på. Den hade flimrat,
så att det värkt i ögonen och blivit förbjuden av lektor Fevrell. Nu
heter den inte En bruten blomma, som vilken människa som hälst
skulle kunnat förstå, utan Broken Blossoms, som inte så många
begripa, filmen kallas en klassisk film, en idealfilm, man citerar:
Det borde varit stjärnor, och anser, att den är symbolisk i
fasaväckande grad. Nå, det måste också medges, att det yttre omhöljet
kring den kärna, som finns, genomgått en underbar metamorfos.
Bilderna se inte längre ut som om de vore tagna i ösregn, de äro
de utsöktaste fotografier à la Goodwin; handlingen tilldrar sig inte
längre i en rankig kuliss-stad: det är ett äkta kinesiskt tempel man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
