Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Filmens suggestiva faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
får se, och det lär t. o. m. vara äkta Londondimma, fastän den ser
besynnerlig ut. Och aktörer och aktriser äro inte längre
utskottsartister frän Paris’ småteatrar, utan de tekniskt mest fulländade
konstnärer som mot oerhörda gage stå till disposition i det stora
filmlandet i väster. För att inte tala om att filmen inte upprullas i
en illa ventilerad källare, utan i en vräkig lyxteater, inför en elegant
publik, som med en trohjärtat andaktsfull tystnad, värd ett bättre
tillfälle, lyssnar till den kvasiorientaliska rappakalja, lika oäkta som
filmens djupsinne, som en amerikansk kompositör satt ihop till detta
reklamkonstens rekordnummer. Men glädjande nog synes denna
publik inte reagera nämnvärt. De blödande hjärtan, som rivas i
trasor, för att citera kulturbladet, måtte uthärdat denna
procedur utan att behöva ta till näsduken. Men det hördes
verkligen vid utgången en och annan ärlig röst, som högt och tydligt
sade: »Det var det råaste, grövsta ockrande på sensationslystnad
jag sett i mitt liv». Och det var under foajéns skära
pappersblommor, framför den lilla kimonoklädda konfektflickan och mitt
ibland all den andra grannlåten, som irriterar, därför att avsikten,
som man märker sä väl, ändå inte lyckats. Det är mycket möjligt,
att Griffith, som det står på programmet, är en man omgiven av
mystisk nimbus, och att hans yttranden väcka samma intresse och
livliga debatt i världen som en president Wilsons sista stora
anförande eller en Rockefellers finansiella planer. Och att det därför
är högst motiverat att låta hans porträtt på den vita duken
kringsvävas av något som ser ut som bakterier under ett mikroskop, men
som man med något skarpsinne kan förstå skola föreställa små
avbrutna körsbärsblommor. Men det hindrar icke, att vad ban här
åstadkommit är att inlinda en kärna av den ohyggligaste råhet,
uppblandad med grov sentimentalitet (inte sublimitet, som
beskedligt folk tycks låta inbilla sig) i ett omhölje så raffinerat, att
anrättningen skall slukas även av någorlunda kritiskt folk.
Det borde dock inte få lyckas. Tänk blott om filmen varit svensk!
Om det varit en fyllbuse i Hagalund, som piskat ihjäl sin dotter pä
den vita duken. Den kunde säkert blivit konstnärligt mycket stark
med exempelvis Svennberg eller Arehn som boven och Karin
Molander eller René Björling som det förpinade barnet. Och nog hade
Lars Hansson kunnat åstadkomma något i stil med den milda,
känsliga kinesen, som ju kunde varit en vinddriven revolutionär,
eftersom kineser mindre ofta förekomma under våra luftstreck. Och
i stället för de utsökta Themsenbilderna och dimman kunde vi haft
härliga tåvlor av månsken på snö över kåkarna i en
Stockholmsförstad, och det hela hade varit utomordentligt vackert. Men för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
