Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- V. Den dramatiska filmen som konstart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bild så att säga givit sig själv under ljusets inflytande, men
väl själva valet av motiv, de eventuella arrangemangen och
övriga anordningar, såsom ljuseffekternas fördelning o. s. v.
för att höja eller markera bildens framträdande. Men även
om man skulle vilja fränkänna filmbilden själv, hur väl
upptagen den än må vara, varje konstnärligt värde, så följer ej
med nödvändighet därav, att filmdramat icke skulle vara konst.
Här tillkomma nämligen, förutom regien, som väl dock måste
betraktas som konst, ytterligare tvänne moment, vilka måste
anses giva filmdramat en plats inom konsten, dels
filmförfattarens produktion, dels filmskådespelarnas förmåga av
mimisk framställning [1]. I det senare hänseendet är filmdramat
jämförligt med pantomimen, endast med den skillnaden att
[1] Denna mimiska framställningskonst är naturligtvis även att fatta som
skådespelarkonst, även om den saknar ordets uttrycksmedel. Liksom dramat
ej är absolut beroende av ordet, så är ej heller skådespelarkonsten nödvändigt
bunden därav. Även på teatern utföras stumma roller, som kunna ställa stora
krav på sina innehavare. Vi anföra, vad Svenska Dagbladets teaterkritiker,
hr Einar Smith, yttrar på tal om Mary Johnsons överlägsna mimiska
prestation i »Herr Arnes pengar»: «Emellanåt förefaller det, som om filmspelet
skulle i viss mån kunna hos den agerande frambringa något av det man vill
kalla ren skådespelarkonst. Om detta också icke kan skänka gestaltskaparen
den personliga njutningen av fortlöpande intensiv utformning av en figur,
har filmen dock möjlighet alt med påfallande skärpa tyda plastiskt
verkningsfulla moment av den impulsiva innebörd, som tör utövaren betyder en
konstnärlig sensation och för iakttagaren — låt oss säga — scenisk upplevelse.»
Det kan t. o. m. sättas i fråga, om ej den enbart mimiska
skådespelarkonsten ställer rollinnehavaren på svårare prov än den vanliga scenkonsten.
Alltför lätt hemfaller filmaktören till de största faddheter och osmakligheter,
när de finare uttrycksmedlen saknas honom eller ban ej tror, att de räcka till
för att ge uttryck åt en känsla. Vi ha sett alldeles för många prov därpå
på filmscenen, där de ömma karesserna ofta odlas till osmaklighet. Det
kan vara på sin plats att här citera, vad den engelske teaterledaren Edward
Gordon Craig säger (»Ön the Art of the Theatre», London 1911) om
William Kellermann: »Spelar han Romeo, så förkunnar han ljudligt: ’Jag
älskar Julia’ och för att bevisa detta ger han henne ostentativt en smällkyss.
Är detta konst? Konst eller icke, så är det ett tarvligt, ostiligl manér.»
Men om detta kan förekomma på den verkliga scenen, vad kan då icke ske
på filmscenen !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:16:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lhbiograf/0096.html
