Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 13 —
hvarje gång själen så vidgar sig, är det en känsla
som den får makt öfver, som böjer sig och gifver
efter och tyckes utslockna. Vi tyckas lägga af
oss den ena känslan efter den andra i mån som
vi växa. Och måste vi icke tänka, då i dag
vår själ bringas i skälfning, att det är intryck,
som vi en gång skola hafva styrka att taga emot
utan att någon fiber i oss tvingas att vibrera?
Ingen har skönare tänkt denna själens växt
och utvidgning än Spinoza. Hos Spinoza ledas
vi steg för steg uppför en bergshöjd, upp i allt
svalare regioner. Hvarje affekt öfvervinnes i
samma nu som de genomskådas, upplöses till
något som icke har mening, icke makt och icke
verklighet, till det regnbågssken och den hägring
den i grunden är. Tillvaron sådan den ter sig
för människors ögon, bruten 1 affekterna, är som
ett grumladt glas, en kristall, där lagringen på
vissa punkter rubbats och ljuset icke
genomsläppes, och dessa punkter liksom smältas om under
ett brännglas, och kristallerna utforma sig igen
och allt är åter genomskinligt — tankens klara
värld. Och likväl — när vi äro däruppe på
höjden, i den lätta luften, i den vida stillheten,
där lifvets brus höres så fjärran och dess vimmel
ligger så långt under oss, att vi öfverskåda det
i en blick; när vi sitta där i vår kyliga ro,
månne alla affekter då äro aflagda och
fullkomligt bortdöda, så att ingen efterklang dröjer kvar
efter dem? Eller är där icke ännu dyningar efter
blodets svallning, ett sus af stämning? — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
