Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 14 —
är detta något annat än själfva lifvets pulsslag,
så lugnt och behärskadt och starkt i sin tysthet
som det var kulturens uppgift att göra det?
Goethe var ju en vän af Spinoza’s visdom, och
kanske är den rymd, dit de båda sökte sig, en
och samma, och den ro ofvan affekterna som
filosofen för till, just densamma hvila och frihet
och stämning som diktaren bjuder oss. Och
måhända är alltså den känsla som poesien för
med sig och för hvars skull vi längta efter pocesi,
därför att den väcker oss till ett fullare lif, icke
något som måste förflyktigas så snart dunklet
skingras, som omgifver våra föreställningar, utan
något som, då vi närma oss klarheten, följer
med, fastän själft för hvarje steg mera förklaradt
och sublimeradt?
För mig ter sig saken, som nämndt, sålunda,
att känslan har sin största styrka icke endast
vid den lägsta utan ock vid den högsta polen
af mänsklig utveckling. Den är rådande på det
primitiva stadiet, och allt går där upp i den.
Tanken är omhöljd och omtöcknad af den. Och
framsteget i kultur ligger i tankens emancipation
från känslorna. Denna emancipation inträder
alltså; och består icke endast däri, att tanken
gör sig till den härskande och böjer känslorna
under sig, utan äfven däri, att tanken förlorar
förbindelsen med känslorna. Den för ett
isoleradt lif, ett abstrakt lif. Men från denna
isolation vänder tanken sig, i mån som den
fullkomnas, tillbaka. Med bibehållande af
själfständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
