Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 928 —
i hvarendaste dal» ligger väl däri, att dessa ord
gifva hvad långa skildringar ofta misslyckas i,
en totalvy; de försätta tanken i det tillstånd af
sväfvande agilitet, hvarunder den i blinkén ilar
landet rundt, och detta lilla »-aste» lockar den
alltjämt vidare och in i tusen gömslen. I detta
»-aste» ligger, utom dess zefyr-associationer,
också en effekt som är af samma art som
alliterationens: det förlänger med någon liten sekunddel
den tid hvarunder vi äro i stånd att fasthålla
synen, vi kunna dröja vid detta sus-ljud och
med dess tillhjälp hålla oss ostörda; – och
hvem vet, om icke alliterationen är en fint som
skall understödja syntesen och hjälpa till att
hindra någon föreställning från att rymma bort,
liksom en upprepad yttre rörelse kan jaga undan
sådant som kommer för att störa en pågående
tankegång?
Poesiens språk är det mest koncentrerade,
så ymnigt det synes strö sina ord — något som,
i förbigående anmärkt, icke är utan sin
pedagogiska betydelse. Genom de enskilda uttrycken
och genom diktens eller diktverkets hela idé
åstadkommes en koncentration. Om en författare
ville låta oss veta de utvecklingsfaser, genom
hvilka ett motiv växt ut till ett diktverk, skulle
det helt säkert visa sig, att dikten tillkommit
genom en serie synteser, af hvilka hvar och en
knutit stoffet hårdare tillsamman på samma gång
som den dragit in under sig nytt stoff, liksom
en kristall i sin vätska småningom växer sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
