Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 52 —
jagaren, Anders Fu eks och sätter sig vid hans
sida.
Men den lille Ruster, flöjtspelaren, talar
med rörd stamma, medan tårar flitigt droppa
ned ur hans små röda ögon.
„Näst er, öfverste, näsfc er var han den
ypperste man jag känt."
Dessa tre värdiga män sitta nu kring
graf-ven och dela ut korten med allvor och nit.
Jag ser ut öfver världen, jag ser många
grafvar. Där hvilar den väldige, tyngd af
marmor. Sorgmarschen dånar öfver honom.
Fanor sänkas öfver grafven. Jag ser deras
grafvar, som mycket älskats. Blommer, vätta
af tårar, smekta af kyssar, hvila lätt på deras
gröna mattor. Grlömda grafvar ser jag,
för-mätna grafvar, ljugande hviloställen och andra,
som intet saga, men aldrig förr såg jag den
svart-och hvitrutige Kille och Blaren med bjällran
i mössan bjudas en grafvens gast till fägnad.
„Johan Fredrik har vunnit," sager öfversten
stolt. „Visste jag icke det. Jag har lärt honom
spela. Ja, nu äro vi döda, vi tre, och han
ensam i lifvet."
Därmed samlar han korten tillhopa, reser
sig och drager, följd af de andra, tilbaka till
Ekeby.
Nu må väl den döde ändock ha vetat och
känt, att ej alla ha glömdt honom eller hans
öfvergifna graf. Underlig hyllning bringa för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
