Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 96 —
horde ej ett ljud. Då försökte hon att se, hvad
det sade, försökte läsa orden från läpparna, som
döfva göra, och det lyckades henne.
„Låt mig ej gå", sade läpparna, „låt mig
ej gå!" Och den angest, hvarmed detta sades!
Om någon legat för hennes fötter och bedt henne
om lifvet, hade det ej kunnat gripa henne
djupare. Hon blef så upprörd, att hon darrade.
Det var det mest hjärtslitande, hon förnummit
i hela sitt lif. Aldrig hade hon trott, att någon
kunde bedja med en så ohygglig ångest. Gång
på gång bådo läpparna „låt mig ej gå". Och
för hvarje gång blef ångesten starkare och
starkare.
Ingrid forstod ingenting, stocl endast stilla,
gripen af ett obeskrifligt medlidande. Hon
tyckte, att det måtte gälla mer än lifvet för den,
som bad så, måtte gälla själfva själens räddning.
Läpparna rörde sig ej mer, de stodo halföppna
i slapp förtviflan.
Då de togo detta uttryck af slöhet, gaf hon
till ett utrop, tumlade ett par steg nedåt
trap-pan. Hon kände igen dårens ansikte, just sådan
hon nys sett det. „Nej, nej, nej," sade hon.
„Det kan ej vara så, det får ej, det kan ej.
Det är ej möjligt, att det är han."
I samma stund var ansiktet borta."
Men det kommer igjen og igjen baade dårens
skrækkelige og drømmens fine ansigt. Tilsidst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
