Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 108 —
at forklare alt. Og pludselig udbryder hun:
„Kung Olaf, ditt ansikte skinner!" Medan
Astrid talade hade Herren Gud upplåtit Olafs
ögon för en syn. Alla himmelens stjärnor såg
han begifva sig från sina platser och flyga kring
himmelen som svarmande bin. Men plötseligen
hade de alla förenat sig öfver hans hufvud och
bildat en glansomfluten krona.
„Astrid", sade han med bäfvande röst.
„Gud har talat till mig. Det är sannt som du
säger. Jag skall blifva Guds helgon."
Hans stämma skalf af rörelse, och hans
ansikte sken i natten.
Men då Astrid såg ljuset, som omstrålade
hans hufvud, reste hon sig. Det sista hoppet
var utslocknadt för henne.
„Nu vill jag gå," sade hon. Nu vet du,
hvem du är; aldrig kan du nu mera tåla mig
vid din sida. Men tänk i mildhet på mig. Utan
fröjd och lycka lefde jag hela mitt lif. Tänk,
jag har blifvit slagen, jag har gått i trasor.
Forlåt mig, då jag är borta. Min kärlek har
ej skadat dig."
Då Astrid i tung förtviflan skred bort öfver
bryggan, vaknade Olaf ur sin hänförelse. Han
skyndar fram till henne: „Hvarför vill du gå?"
frågar han, „hvarför vill du gå?"
„Måste jag ej gå nu, då du är ett helgon?"
hviskade hon knappt hörbart.
„Ej skall du gå för den skull, just nu me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
