Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 120 —
uden et indgaaende og aarelangt kjendskab til
dem.
Betegnende er et par repliker, som faider
mellem en gammel kone og den unge pige, som
blev tvunget til at skulle gifte sig med en af
de stygge og tause, men solide Ingmarssöner.
„Jag har altid hørt att det var bra att vara
hos Ingmarssönerna", siger konen, „det är bra
folkslag". „Ja", svarer pigen, „det är bra folk".
„Det är det bästa folket i socknen", de äro
rättrådiga". „Ja — det räknas ej för orätt att
tvinga sig till en hustru".
„Klokt folk är det också". „Ja, men de
tiga med hvad de veta". „Saga de aldrig något" ?
„Det er aldrig någon, som säger mer än hvad
som just är nödvendigt". Og naar de saa atpaa
er „fula", saa kan man jo ikke egentlig fortænke
den unge pige i, at hun ikke netop syntes, det
var morsomt at skulle bli kone paa
Ingmars-gården. Og naar saa brudgomen til og med
steller det saa „att hon måste fira dopöl föra
bröllopet", blir hun aldeles ude af sig af sorg
og skam og hævnlyst. Og saa dræber hun
barnet.
Men nu hænder dette, som saa ofte sker i
Selma Lagerlöfs kjærlighedshistorier, at et eller
andet ord, en eller anden ædel daad hos den,
man ikke før elsker, pludselig kan tænde
kjærligheden. Da pigen sidder under forhør, hjælper
Ingmar hende til en mildere straf ved at sige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
