Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXV
sångaren. En del af landtofficerarne utgöto mot Lidner
sin vredes skålar och Åbolänningarne hotade honom med
stryk: hvarimot han försvarades af sjöofficerarne, hvilkas
trohet och tapperhet han i den nämnda sången gjort
rättvisa. Ty det heter, bland annat:
I hjeltar, hvilkas blod med Höglands böljor flutit,
Förinå ej edra sår att afund väcka opp?
Sjelf var skalden så hänförd för konungens och
fäderneslandets sak, att han såsom frivillig ville draga ut
i kriget för att visa de »med anor öfverhopade pojkar,
som darrade för att göra lycka», huru en fri man med
öppen barm möter faran. Han ville, såsom han uttryckte
sig, »återkomma antingen utan arm eller med lagrar».
Man finner, att anden var villig, men - köttet var svagt.
Konungens bekymmer voro många och stora, och de
ökades ännu mer, då till de inre och yttre fienderna
sällade sig äfven Danskarne, som oförmodadt bröto freden.
I denna sin nödställda belägenhet vände han sig till
Dalkarlarne, att hos dem finna hjelp; hvilket gaf Lidner
ämne till ett nytt poem, hvaruti han lät »Gustaf
Erikssons skugga uppmana Vasa-ättlingen Gustaf III till
ståndaktighet och mod. I samma fosterländska anda fortfor
han äfven att dikta efter sin återkomst till Sverige hösten
1789, och man eger från denna period »Birger Jarl till
borgerskapet i Stockholm på högtidsdagen den 3 juni 1790,
Freden och Gustaf Adolfs ärestod», hvilka stycken
visserligen förråda en något darrande och osäker hand, men
ock ett för fäderneslandets ära varmt klappande hjerta.
Skulle Gustaf III vara likgiltig för sådana prof på
tillgifvenhet och trohet? Han kunde icke vara det och
var det icke heller. Men icke alltid kunde han hjelpa,
eller var hjelpen otillräcklig. Om en ynnest hade
skalden träget anropat honom, nämligen att blifva utnämnd
till hans handsekreterare. Men redan 1787 skrifver
Lidner: »Att Rosenstein underrättat mig, det konungen sagt
promt nej -. skulle det oroa mig? Strunt! Mitt högmod
växer.» Imellertid torde högmodet snart hafva gifvit sig,
ty efter ankomsten till Åbo anhöll han, likaledes genom
Rosenstein, att blifva benådad med kongl,
bibliothekarie-titel och fullmakt. »Kallelsen - anförde den sednare till
konungen måtte vara allvarlig, emedan han äfven till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
