Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8b. Resa öfver Simplon. Domo d’ossola. Oväder. La Tosa. Oväntadt möte. Lago Maggiore. Stock-fiske. Isola bella och Isola madre. Waldensernas dalar, folk, historia, sednaste befrielse, närvarande lif. Vandringar och nya vänner. Turin. Po och Monte viso. Carlo Alberto. Victor Emanuel. Grefve de Cavour. Gioberti. Cesare Balbo. Primato d’Italia. Speranze d’Italia. Hvad vill Italien?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
"två, skulle skynda att nästa morgon begifva sig till San
"Martinos dal." Han sammandrog sina trupper och lät
tända vakteldarne allt närmare omkring Basiglias klippfäste,
och deras lågor blandade sig under natten med de vilda
ropen af hån och skadefröjd ur lägret.
I Basiglias fäste var det tyst och stilla. Dagens sol
hade nedgått, men hundradetals eldar på klipporna och i
dalen förvandlade natten till en hemsk dag, vid hvars sken
Waldenserna tydligt läste sin dom. De måste dö eller
rädda sig genom flykten. Men huru lly? Vakter och eldar
omgåfvo dem och bevakade hvarje steg. "Låt oss bedja !"
sade Arnaud. "Om hvad skola vi bedja V" sade en
misströstande röst. "Att stormen måtte förkrossa våra
fiender!" utropade en annan. Arnaud föreställde båda, att de
visade ett föga christligt sinnelag. Låt osb — sade han
"— bedja Gud att rädda oss — på hvad sätt som helst!"
Alla upphöjde händer och röster i brinnande bön.
I aftonens skymning uppsteg en tjock dimma öfver
bergen och vältrade sig ned i dalen i så täta,
ogenomträngliga massor, att de snart alldeles dolde de fiendtliga
vakteldarne för Waldensernas blickar, och skymde la
Ba-siglia för fiendernas. Nu kunde Waldenserna undkomma
utan att bli bemärkta. Kapten Poulat, född i San
Martinos dal, erbjuder sig att föra dem en väg, af honom känd,
men svår och farlig, längs med klippbranterna, utmed
brå-djupet. Waldenserna aftaga sina skor, binda på sina
ryggar allt hvad de kunna medtaga, och under djup tystnad,
krypande på händer och fötter utmed de skarpa
klippbranterna, följa de sin djerfve ledare. En liten händelse är
nära att rödja deras företag redan vid dess början. En
jerngryta som en af flyktingarne medtagit, halkar ned och
jullar klipporna utföre. En fransk vakt ropar: "Qui vive?"
Men grytan, som lyckligtvis — skrifver Arnaud härom —
"icke var en af de talande grytorna vid Dodona, svarade
icke, och vaktkarlen, som trodde att en nedfallande sten
förorsakat bullret, upprepade icke sin fråga." Förfärliga
voro de vägar, på hvilka Waldenserna verkställde sin
nattliga flykt, men — den lyckades dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
