Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. I Rom. Första intrycket. Första vandringen i gamla och nya Rom. Påfven. Yttersta domen. Kyrkliga fester. Salongs-lif. Folk-lif. Mirakeltro. Katakomber. En skaldinna. Juldagen i Vatikanen. Barnpredikningar. S. Paulo fuori de Mure. Omvändelseförsök. Litet af hvarje. Slut på året 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
sina tankar. Hvarthän man blickar ser man sköna eller
betydande föremål. Hela kyrkan är ett poem; stenarne
tala och blomma. Uti ingen katholsk kyrka har jag,
såsom i denna, kännt det storartade af deras symbolik.
Vid middagstiden afreste vi, inpackade i diligensens
kupé på ett sätt, som mera passar för sillar, än för
menniskor, och som under natten blef till en verklig plåga.
Men natten var skön, och då min obeqväma ställning samt
postiljonernas knackande på vagnsfönstren vid hvarje
station, för att begära drickspenningar, borttogo all möjlighet
till sömn, sysselsatte jag mig med betraktande af nattens
alla skiftningar af mörker och ljus, ett skådespel, som jag
icke hittintills sett i fullständighet. Det första
rosenskenet på den klarnade natthimlen var af förtjusande
skönhet. I denna stund foro vi på höjderna, ej långt från den
nedanför liggande romantiska insjön Bolzano, ryktbar för
sina fordna mysterier och sina stränders ännu varande
skönhet. Nejden och belysningen voro tjusande.
Morgonstjernan skred ned mot solens uppgångssida och bleknade
småningom i den nya dagens stigande ljus; och jorden låg
tyst som en sofvande och så obebyggd, som vore den
ännu i paradisets morgonstund, före Adam och Eva och
deras orofulla barn! —
Under hela följande dagen: stora, fria utsigter öfver
landet, som utbreder sig i långsträckta vågor af nakna
berg och skogiga kullar, lugna, harmoniska linier, mjukt
vågiga. Mycket få byar och mindre städer; inga nära
vägen. Trakten liknar ofta en vildmark och blir den allt
likare ju närmare vi komma Rom. Ingen rörelse på
vägarne, icke en gång röfvare, för hvilka man skrämt oss.
Och vi skulle varit för dem ett lätt rof i denna ödemark.
Allt är ödsligt, tyst, liksom öfvergifvet i denna vilda park,
der likväl eken växer stor och stark. Så mil efter mil,
timma efter timma, genom kyrkostatens land. Men alltid
dessa vidsträckta horizonter! Man tröttnar ej att betrakta
dem. Skymningen insveper dem slutligen och tystnaden,
ödsligheten fortfara; nu blir det ledsamt och långt. På en
gång se vi höghvälfda portar, murar och torn resa sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
