Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Nyårstankar. Romantiska preludier. Festligt lif i Rom. Tiggarne. ”Museo Christiano.” Afton i Palazzo Farneze. Propagandans fest. Köld och snufva. Utsigt från Capitolium. Carnevalen. La Grippe. Beredelse till Fastan. Påfligt Jubileum och påflig matsedel. Soirée hos Grants. Kardinal Antonelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
ordning och enhet. Hon blef det stora seminarium, der
de skulle lära att blifra ett presterligt folk, ett folk till
Guds ära. Hon blef modren, som fostrande slöt alla folk
i sitt Bköte. Hon hade rätt dertill, ty det högsta lifvets
skatter voro hennes egendom, hon måste det, äfven med
myndighet och stränghet, ty tiden var vild, och folk och
furstar våldsamma, krigslystna. Men, under kampen att
besegra och ordna verlden, nyttjade hon verldsliga vapen
och blef sjelf verldslig, glömde sitt ideal och meningen af
ordet kyrka. Christus talade aldrig om kyrkan utan såsom
Guds rike på jorden och förklarade i ord och handlingar
hvad detta rike är. — Christi representanter på jorden,
påfvar och biskopar, glömde småningom att Guds rike var
något annat än den byggnad af kyrkliga former, som blifvit
uppförd i afsigt att bereda eller skydda det. Liksom
kejsarne blefvo på verldens thron yra i hufvudet och trodde
sig vara gudar, så blefvo efter hand påfvarne yra i mössan,
trodde sig vara vår Herres sanna och enda organer och
direkte inspirerade af den heliga anda. Äfven de satte sig
i Guds ställe på jorden, och katholska kyrkan, ifrån att
vara en fostrande och vis, om än stundom sträng moder,
blef en elak stjufmoder, som förföljde, banlyste, brände
obarmhertigt barnen, som ej i allo ville foga sig efter
hennes bud eller som vågade tycka att hon hade glömt de
gudomliga, eviga buden, för att följa endast sina verldsliga
interessen och hugskott.
Men en del af barnen, myndige blifne, genom Christi
lära, läto ej qväsa eller bränna sig. De blefvo flere och
flere — (man kallade dem, allt efter som de uppträdde
eller efter männen, 6om voro deras ledare, Waldenser,
Albingenser, Iiussiter, Wiclefianer m. ni.), ända till dess
de, anförde af Luther och Calvin, blefvo starka i makt
och myndighet, och, på grund af samvetet och Guds ord,
afkastade det påfliga oket och förklarade sig fria att lyda
Gud allena vid ljuset af hans evangelium. Detta blef de
protestantiska folkens paladium.
När den Romerska kyrkan såg folk efter folk affalla
från sig, sökte den åter eröfra dem med alla medel, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
