Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Ankomst till Neapel. Utbrott af Vesuvius. Lif i Neapel. Oväntad ankomst till Ischia. Fru M* och herr N*. En förtrollad Ö. Prinsessan Ilse och Waldo. Romantiska dagar och veckor. Konungen och drottningen af Neapel. Folket på öarne. Sorrento. Kärlek och oro. Ädel och oädel kärlek. Folkfester och folklif. Vårt hemlif. Maria-dyrkan. Prinsen af Syracusa. Dagar på Capri. Amalfi, Salerno, Pestum, Pompeji. Något förtrolladt. Romanen fortsättes. Huru skall den slutas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•346
nen. Hon lyssnar tyst, men vill icke af dem låta
intressera sig. Säger kon något till hans varma skildringar, så
är det vanligen en anmärkning om att deruppe i dessa berg
måste vara "bra kallt" eller "triste", eller något annat,
ämnadt att öfvertyga honom om att lion aldrig skall trifvas
der. Han ler åt hennes uttryck, men de kosta dock på
honom. Underliga kärlekens makt! Ilär är en inan,
utrustad med allt som kan göra lifvet gladt, fritt, skönt,
vardt att lefva, med hälsa, kraft, förmögenhet, oberoende.
Hau förälskar sig i en liten flicka, späd, svag, föga i stånd
att bära sig sjelf, liknöjd för mycket, som han sätter
värde på, och liknöjd i synnerhet för att behaga honom, och
han lägger sig och sin förmögenhet för hennes fötter, och
skulle vara öfverlycklig, om hon blott ville gifva honom en
vänlig blick och tillåta honom att egna henne sitt lif. I
detta förhållande är det den svaga, som är den starka,
den som ingenting vill, som befaller, den frie, som fjettras.
Den gamla sagan förnyar sig i alla tider, och Herkules
spinner åter vid Omphales fötter. Sant är, att vår
Herkules vet att återtaga sin kraft och sin värdighet, och detta,
jemte hans godhet och allvarliga kärlek, ger honom ett
visst välde öfver henne. Men när jag försöker att tala
med henne om hennes framtid, så uteslutes han allt ännu,
och barnträdgårdarne och de tolf väninnorna träda fram,
men framför allt det fria, sorglösa lifvet "i detta sköna
Italien". Ibland, efter sådana samtal, få åter svart-alferna
makt med hennes själ. Hon blir tyst och sorgsen. Härom
dagen i badet, då jag talat för och hon emot giftermålet,
stod hon tyst, blickande tankfullt ned i vattnet, och om
en stund begynte hon att sjunga sakta, klara, men
högtidliga toner. Jag lyssnade; det var Beethovens sorgmarsch.
Detta rörde mig och gjorde mig rädd. Ar väl denna så
späda varelse gjord för giftermålet? Kan man ej bli lycklig
det förutan? Är jag det icke? Och hon, med sin njutning
af naturen och af konsten, sin kärlek till de små, sin
anspråkslösa glädje af det oskuldsfulla och sköna i lifvet! —
Vore blott icke de tolf väninnorna! — Och vore icke
Herkules så god ocli så just den skyddande vän hon be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
