Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. San Gennaro’s underverk. Kungliga familjen i Neapel. Museo Borbonico. Inrikes-ministern Bianchini. Det inre af Neapel; det innersta. Välgörenhetsanstalter. De vackra klostersystrarne. Neapels styrelsesystem. Utfärder till Caserta och Portici. Villa Reale och kometen. Folktheatern i Neapel. Nya bekanta; nya bekymmer. Prinsen af Villa Ombrosa och Prinsessan Ilse. En dag i Pompeji. Ädelmod och förtviflan. Hastig resa till Sicilien och — slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•386
sam, och — vill icke svara. Jag börjar åter bli orolig
och säger tyst: "huru skall detta gå?"
Don 18:de Oct.
Sedan några dagar går det icke bra. Jag vet icke
hvilken olyeksvind har fört hit Prinsen af Villa Ombrosa,
den eleganta Prinsen, som var Prinsessan Ilses första
tycke, hennes carnevals-flamma, som skref till henne de vackra
versarna, gaf henne de förtjusande buketterna och svor att
evigt älska henne. Han är en vacker ung man och — en stor
dansmästare, såsom jag tror, men behaglig, musikalisk, och
mycket omtyckt af friherrinnan * * *, som redan föregående
vinter lärt känna honom i Rom. Han kommer nu hit
nästan alla aftnar, och ehuru jag icke tror på något
allvarligt tycke för honom i liten Elsas hjerta, är hon dock
tydligen litet hänförd af nöjet att mucisera och prata med
honom. Under dessa förhållanden blir Waldensaren allt
mera allvarsam och tyst; och när den eleganta lilla
fästmön, sedan hon från pianot gifvit honom ett litet vänligt
ögonkast , tyckes icke vidare påminna sig hans
tillvarelse, utan fortfar med sin musik, så går han sin väg
utan att säga något. I går kom han tidigt. Hon och
jag voro ensamma i salongen. Hon hade haft hufvudvärk
och spelade, för att förströ sig, på en guitarre, tillhörig
Prinsen, under det hon sakta sjöng en liten melankolisk
canzone. Hon skulle med sin tante ut i sällskap denna
afton och var redan klädd dertill i en snöhvit klädning,
med en liten flock ljusblå blommor, vårdslöst fallande kring den
bruna flätan i nacken och nedåt halsen, blå perlband af
stora lätta perlor kring de fina handlederna — hon var
allrakäraste! Han kom, böjde sig ned och ville kyssa
henne ; hon vek hastigt undan det lockiga hufvudet med en
min, som ville hon säga: "stör mig icke!" Han bleknade
och gick att sätta sig ett litet stycke bort midt emot henne
i det han såg på henne forskande, allvarsamt. När hon
slutat sin canzonetta, såg hon upp, blickade rakt i sin fäst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
