Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Ännu på Sicilien. Resor på dess östra kust. Messina, Taormina, Etna, Catanea, Syrakusa. Minnen och frågor. Jettarne och Jupiter. Enslighet i Messina. Diodorus af Sicilien. Regnväder och solskensblickar. Blickar åt Österlandet. Till Malta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
na! Hampan att sprida mera iin ett blekt, nästan hemskt
sken öfver nejden. I aftonens tystnad stod jag på min
balkong, såg ut öfver den ödsliga Porto grande och
lyssnade till ljuden från staden och landet. Men inga ljud
hördes utom vågornas döfva slag mot stranden och det
sakta sorlet af Anapo. som strömmar ut i hafvet vid det
fordna Jupiter-templets fot. Bakom mig, afstängda blott
af glasdörrarne, sutto de älskande ; kärlekens innerlighet
hade kommit öfver dem och lät deras hjertan blomma. Der
ute, framför mig, hade lifvet längesedan blommat ut, och
skulle kanske aldrig blomma åter! Vågornas döfva slag
voro mig såsom glömskans vågor, århundradens vågor, som
allt djupare begrafva de döda. De döda? Hvilka? Städer
och riken och folk, som icke haft kraft att phæuixlikt
förnyas, att dö för att åter stå upp!
När jag kom till Italien, när jag inträdde i Piemont,
var min själ full af tanken: "risorgimento d’Itaiia." Det
var mig lösen för dess närvarande lif och framtida öden.
Med denna tanke reste jag till Florenz, Rom, Neapel, och
så till Italiens yttersta spets, Syrakusa. Men ju längre
jag kom söderut, desto svagare hörde jag
uppståndelseropet, desto mindre syntes mig folk och land mogna
derför, desto mera den himmelska gnistan död, och här synes
den mig begrafven, djupt, djupt i forntidens och dagens
grus! Är det så? hafva folk och stater, liksom
menniskan, sin bestämda lifstid, och måste sedan dö? Jag hör
röster från fordom, från Pyramidernas dal, från Österns
högland, från Thebe, Ninive, Persepolis, Jerusalem svara ur
djupet af deras ruiner: "ja, allt är förgängligt under solen!"
Ja, jag vet det, I hafven varit stora och ären icke mera annat
än skuggor, minnen af er fordna storhet; och du,
Syrakusa, du, som en gång kämpade med Hellas’ största stat
och för alltid bröt dess makt — Athens välde och
framtid — du, stolta, segerglada Syrakusa, huru är du nu så
tyst, så ringa, så död — en vålnad af det du fordom
var! Men kunna christna folk och stater äfvenså dö? detta
är frågan. Jag tror det ej, jag kan ej, vill ej tro det.
Det himmelska hvetekornet, kornet af evigt lif, som är deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
