Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Åter i Jerusalem. Storfursten och storfurstinnan Constantin. Krigsrykten. Heta dagar. Storfurstens besök i Omars moské, religiösa liberalism, förståndiga frågor. Biskop Gobats silfverbröllop. Ett annat bröllop. Biskopens parti och konsulns parti. Det rätta partiet. Drottning Victorias födelsedag i Jerusalem. Ökenvind och dess verkningar. Rosendalen. Små utflykter. Bethanien än en gång. Diakonissorna. Efterskörd samt återblick. Ökentider; deras frukt. Systerhemmet. Lilla Richane. Min sista dag uti Jerusalem. Godt budskap. Stormigt och stilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 i
Så kommo katholiker, greker, syrier, judar, mussulmän i
praktfulla drägter, i synnerhet de christna biskoparne af
grekiska kyrkan, så alla folks konsuler i full ståt, så
åtskilliga enskilta personer. De besökande, efter att hafva
bugat sig för konsuln och hans fru, — Osterländningarne
alla på österländskt vis i det de lade banden på bröst och
panna — satte sig på divanen och togo något af de
förfriskningar, sherbet, sylter, fina viner, kaffe m. in., som
kriugburos af tvenne kavasser i stor kostym. Dessa
presenterade derefter stora spetsprydda musslinsdukar, med
hvilka gästerna torkade sina munnar. Osterländningarne
syntes mig betydligt skönare folk, än européerna, mera
grand-seigneurer af naturen, än desse.
Under pauserna emellan gratulationerna berättade Peter
Meschiillam (nybyggarens äldsta son) några kostliga
arabiska sagor bland hvilka jag synnerligen anmärkte den om
"Kadin. som ville äta en gås, hvilken icke var hans" och
om "Vilddjuren och menniskan."
Alla dessa sagor tyckas hafva samma skaplynne som
de i tusen och en natt. Man tycker sig höra huru de
tillkommit under karavanernas halt eller i Shejkernas tält
medan åhörarne röka sina tschibucks, makligt hvilande,
och berättaren söker spinna ut sin berättelse så att den
må så länge som möjligt underhålla arabernas lycksaliga
Marhabbah (fridsällhet, rolighet). Derföre hopas äfventyr
på äfventyr, såsom tårta på tårta, ofta på det mest
onödiga, orimliga vis, och berättelsen hvirflar likt röken ur
piporna, skapande luftiga molngestalter utan verklighet eller
ens rimlighet till dess nian har nog af målron. Sagan
slutas då hastigt med en händelse eller vändning, som
låter le öfver menniskornas dumhet eller fyndighet, såsom i
sagan om kadi’n och gåsen. Stundom innehåller den ock
en bitter moral, såsom den om vilddjuren och menniskan;
ty enligt den äro lejonet, hyänan och ormen väl grymma
och farliga djur, menniskans fiender, men värre, grymmare
än alla är — menniskan. Så säger sagan och dess värre
äfven — historien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
