Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Om bord. Reseminnen: Abugosch, Jaffa. Caipha. Missionärens hem. Dagar på Carmel. Resa till Nazareth. Genesareth. Tiberias. Forntidsdagar och hvardagslif. Bad och Beduiner. Tabor. Åter i Caipha. Något nytt under solen. Beyruth och Libanon. Emir Seid och hans hof. Sitti Camomilla. Druser och Maroniter. Araberna. Mahomet och Al Koran. ”Det lugna lifvets Amma”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
eller tvä gånger i veckan gissla munkarna hvarandra. De
smaka aldrig kött, men dricka vin så mycket de vilja, och
Cvpervinet, som här drickes, är, om icke af det bästa —
ty genom beredningen får det en bismak af tjära — helt
visst ett af de starkaste viner. Hvar stund på dagen har
sitt bestämda göromål. Klosterklockan tillkännager då
t.iden är inne att ombyta dem. Priorn prisade afhållandet
från köttmat såsom ett vigtigt medel att tämja själens
uppbrusande passioner och hjelpa till vinnande af den frid,
som fullbordas genom betraktelsen och bönen. Sjelf är
pater Octaviano, med sitt sagtmodiga väsen, sitt milda,
bleka och kloka utseende, ett godt vittnesmål för sin lära.
De andra brödernas utseende vittnar mindre godt derför.
Några af dem se dumma och råa ut, och pater Cyrillo
sätter, fruktar jag, mera sin lit till Cypervinet, än till
andliga betraktelser.
Några minuters väg från klostret är en eremit-hydda
och ett litet kapell, uppbygda af en man, som der ville
lefva såsom Elias. Nu var han borta. Var det, likt
Elias, på en Guds kallelse, eller hade eremit-hyddan blifvit
honom för trång, tiden der för lång? — Jag vet icke om
jag nu mera skulle hafva själs- och kroppskraft nog för
eremitlifvet i dessa enkla förhållanden, och — jag tror det
icke. Men det var en tid då det syntes mig skola vara
högsta sällhet ocb ski nhet att så lefva allena med naturen
och skaparen. Tystnaden, lugnet under dagarnes och
årstidernas skiften; umgänget med naturens välgörande
makter, med källan, växterna på di n näringsgifvande jorden;
det stora skådespelet af hafvet, af stjernhimmelen, de få
behofvcn, friheten från sällskapslifvets många konstlade
pligter och sedvanor, friheten från att föra och höra fåfängt tal ,
(en af de plågor, som det uttryckligen nämnes i Al Koran
att man slipper i paradiset), och åter tystnaden, ensligheten,
som förer själen att samla och fördjupa sig — visst måste
de öppna dess öra att förnimma Guds röst äfven när den
kommer såsom till Carmels förste siare i ljudet af "ett sakta
väder. Men — man måste då hafva ett högre mål än en
sjelfvisk njutning af ensligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
