Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Nyårsdagen. Grekernas nyår. Återblick på Greklands sednaste frihetskamp. Kleptherna. Rhigas och Koraïs. Den nationella grundfonden. Frihetskriget och dess män. Fogeln Phœnix. Den nya dagens morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Troitioiidefjerde stationen.
för dig, vända din själ från ditt eget lilla lif till df stora
skickelser på jorden, i hvilka du läser — om än i drag
af eld och blod — att "Gud allsmäktig lefver!"
Låt mig nu teckna för dig några drag af den stora
syn, som i dessa dagar blifvit rätt lefvande och klar för
mig.
Det är ännu natt. Sedan århundraden har den
natten betäckt ett land, ett folk, som länge burit ljusets fackla
för jordens folk. Och i den långa natten ligger en döende,
lemnad allena med sig sjelf och sina bödlar. Folken hafva
nästan glömt dess namn. Det var dock stort en gång.
Det är — Hellas.
Det är årtusen sedan dess dödskamp begynte. Det
gamla, ärorika Hellas sjönk genom den svåraste af synder:
missbruk af friheten — en synd mot ilen helige ande, som
ej kan förlåtas, som måste medföra straff. Inbördes split,
njutningslust och förvekligande läto Greklands folk, under
den macedoniske Alexander förlora sin autonomi. Den
friaste bland jordens stater blef lydrike under en despot.
Det var blott begynnelsen till dess förnedring.
Under det byzantinska kejsardömet, under Roms välde,
framstår grekiska folket endast såsom en afart af hvad det
fordom var. Romarne ansågo en grek som den
föraktligaste af menniskor. De stora andar, som i ord och
gerning sednaBt hade kämpat mot det grekiska folkets undergång
och till det sista inför verlden uppehållit det helleniska
namnets ära: Demosthenes, Diogenes, Phocion, Philoppomèn
m. fl., hade småningom tyBtnat i dödssömnen. Den
tycktes utbreda sig öfver hela Grekland. Det nämndes snart
ej mer, om icke under andra namn. Det gamla folket
ansågs höra till de döda. Ingen aktade på den glimmande
gnista af det fordna lifvet, som tyst fortlefde på den "gamla
heliga jorden", dels i arbetsfliten hos dess fattig blifna
befolkning, som fortfor att odla vinet och oliven, att spinna
silket, dels i den kärlek till vetenskap och bildning, som
lät grekiska män ännu vårda sig om det gamla språket
och uppehålla skolor på Greklands fastland och öar. Under
sina "frankiska" herrar, genueser och venetianer, i medel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
