Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Bara en ko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sexton skillingar, och ett stort sigill sattes på hennes
vänstra horn, och Kalle erinrades om utsökningslagens bud, i
händelse han skulle falla på den idén att låta panten försvinna.
Men när kommissarien gick ut ur fähuset, stod Stina på
vedbacken blek som ett lik och svalde och svalde på tårarne,
men kunde ändå inte hindra ett par af de största att trilla
ned utför redan skrynkliga kinder. Och så ville det sig så,
att det inte var den gamle riktige, säkre kommissarien den
gången, utan en ny skrifvare, som ännu inte hade hunnit att
skaffa sig en sådan där bra och bekväm skorpa kring hjärtat,
som det är så nyttigt att ha här i lifvet, utan det blef lite
imma på glasögona och lite varmt i bröstet på honom också,
och så gick han in i båset igen och skrapade af sigillet på
Stjärnas horn och sa’: »Jag lånar er pengarne; ni får
betala mig igen när ni kan.»
Och då grät Stina ändå värre och kunde inte säga mer
än bara »Gud välsigne!» och det tyckte då den gamle
fjärdingsmannen, hvilken varit med som vittne, var en fasligt klen
likvid.
Och hvar enda söndag sedan, när prästen bad för »alla
trogna ämbetsmän», blef vår herre af Stina särskildt påmind
om den unge länsmansskrifvaren, och Stjärna stod lugn i sitt
bås ännu ett par vintrar.
Så blef det bättre tider igen; skogen steg i pris och Kalle
tjänte stora pengar vid trakthygget. Men en kväll kommo
kamraterna hembärande med honom på en grenbår: en fura
hade blifvit fattad af vinden och fallit baklänges mot
sågsnittet, bröstkorgen var visst krossad och de trodde inte att
han hade långt igen.
Människohjärtat är sig likt öfverallt. Det hjälper inte att
vara van vid nöd och lidande, det hjälper inte att ett helt
långt lif ha kämpat mot brist och försakelse: ett sådant slag
träffar nådig frun och torparkvinnan ungefär lika, och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
