Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Den blå och gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla gråa Kalle, och han tröt väl på samma gång som
Käcken själf tjänat ut.
Det började lida mot slutet för både Kalle och Käck.
Gråa och litet stelbenta voro de båda. »Hur är det, Käck,
du sitter upp litet trögt?» sa ryttmästaren redan i fjor, och
då han red som ordonnans vid sista mötet, skrattade
fanjunkaren och sa: »Är det Käck eller Kalle, som börjar bli för
gammal?»
Och den gamle husaren teg, men bet sig stolt i sin gråa
mustasch och såg på den blågula fanan. Snart skulle äfven
hon, som en gång så skyddande tog honom i sitt hägn, stöta
bort den som blifvit för gammal att tjäna henne med heder.
Och han såg på sin blågula dolman; snart skulle den
sluta sig om yngre, kraftigare lemmar, som kunde göra
ett blixtsnabbt »sittupp!» och icke skälfde för en sträckt
galopp.
Generalmönstringsdagen kom. Styf och putsad som alltid
tog Käck sitt afsked och sin medalj, såg stelt framför sig på
Kalles manke och kände hur det ryckte i ögonlocken när
generalen sa några vänliga ord till gamle husaren, som tjänat
väl och hade »blankt» i straffjournalen.
Men när han ridit bort till stallarna, och gästgifvaren,
som köpt Kalle, kom och skrek: »Hit mä kampen!» då
brast det löst, och när han sakta strukit den gamle kamraten
öfver länden till afsked, gick han bort åt slätten och grät
som ett barn så att tunga droppar föllo ned på dolmanen,
den blå och gula.
Glade, unge husar! När regementet är på marsch,
när fanan svajar och hornen smattra i têten, när fålarne
frusta sitt god morgon åt björkdungarna, när musklerna
spännas och bröstet fylles af denna käcka, öfvermodiga fröjd,
som en riktig karl aldrig känner utan när han har en älskad
kvinna i sin famn, ett gungande däck under sin fot, ett blankt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
