Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Den blå och gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och utan besinning, som när ett jagadt rådjur störtar sig
i vattnet, rusar Sven Petter fram åt gatan, in i huset, upp
för trapporna, in i ett ståtligt rum, fattar en fin herre om
båda knäna och snyftar: »Ä harren frau Ränneslätt, så
hjälp mej för Jessu sköll!»
Den fine herrn var nu inte precis från Ränneslätt, men
han var svensk-norsk generalkonsul i Köpenhamn, han hade
hissat Sveriges flagga på en kunglig namnsdag, och han
omhuldade på bästa sätt sin stackars lille landsman, som
halft omedvetet sökt skydd under fosterlandets flagga.
Den flaggan blef Sven Petter kär från den stunden; den
blågula duken hade gifvit honom en aning om hvad hem
och fosterland äro, och när han några år därefter exercerade
beväring på Ränneslätt, gick han till en beskedlig ryttmästare,
som han kände, och bad att han ändtligen under de blå och
gula färgerna skulle få rida för rusthåll, kung och fosterland
efter gamle Käcken för Skrantebo, som snart tjänat ut.
Och så fick han nummer 57 och torp och häst och ny
uniform, och Käck skulle han heta efter gamle Käcken, och
käck var han, Sven Petter, där han satt med stora mustascher
och välputsad dolman på sin brune Kläm i midten af karrén
eller när det i susande karrièr bar af öfver heden så
jordklimparna flögo, och bönderna, som kommit ut öfver
helgdagen för att se till sina pållar, bleknade af ångest.
Och så red han där på slätten i trettio år, och den ene
hästen efter den andre slets upp och rangerades ut för
nummer 57 Skrantebo, men Käck var länge kry ännu. Där
var nu först Kläm, som blef »styf» vid sjutton år och kom
till en bryggare i Jönköping. Så var det hans kära fuxa,
som bröt frambenet vid en chock på Bonarps stora lustläger,
och då grät Käcken nästan lika mycket som när hans lille
gosse gick åt i skarlakansfebern. Och så var det nu hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
