Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Kärlek till torfvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fanjunkare Pihl var en grann karl, sina styfva »sex fot
och två», och innan ronden var slut, var Anna Karin så
tokig i honom hon kunde bli. Men fanjunkaren var både
döf och blind därför; han hade inte hvarken ögon eller öron
för annat än det gamla kära hemmet. Så vankades där ett
par glas hembryggd punsch, däri den sörjande änkan gjorde
sin gäst ärligt besked, så att när han skulle gå, var hon
skäligen varm, och de pigga ögonen brunno af lefnadslust i
det feta, rödblommiga ansiktet. När han tog afsked satte
hon händerna i höfterna och sade med en viss fuktig glans
i blicken, under det den väldiga barmen häfde sig i djupa,
rytmiska vågor:
— Hör nu, fanjunkare, hur möet har han, för han ä
å skrifver hos fogden?
Pihl skrattade åt den rättframma frågan och svarade:
— Åh, det är inte mycket det, mor Anna Karin. En
stackars löshäst som jag och som därtill inte får hänga i
för tjänstens skull, får vara glad om han får fritt allting, då
han är hemma, och så en liten smula till.
— Harre jesses! Inte ska en tocken kar gå för inte!
Hör nu, fanjunkarn! Di båda söre rommen te höjer i fastan
stå ledia, äss han vell komma å ble liasom spetor på Storkebo
å nöja säj mä som bonnafölk har ’et å tvåhunnra reksdaler
öm året.
Hos kronofogden hade han hundra och en cigarrlåda
julafton. Och så att få styra och ställa på gamla Storkebo!
Den frestelsen var för stor, och inom fjorton dar bodde
fanjunkare Pihl »te höjer i fastan».
Där var under tiden gjordt förfasligt fint; den första
veckan höll han på att stryka med af oljefärgslukt och för
mycken mat.
Rågen var redan under tak, men hafren stod gul; den
gamla andan föll öfver Gustaf Pihl, och snart svängde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
