Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Rännare-Lena och hennes unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stackarn, å steck te an bröbiten, såm ligger på spishyllan,
ve meddastien!» Och så var det bra med den saken.
På våren och sommaren arbetade hon på fältet åt
bönderna. Då fick hon födan och tolf skilling. På hösten
hjälpte hon till med att plocka upp potatisen ur jorden. Då
fick hon också tolf skilling om dagen, men som dagen var
kortare då, fick hon inte hel kost, bara »tjugo kokta potatisar
hvar middag.»
Det var då man började kalla henne »Rännare-Lena» för
det hon arbetade än här och än där.
Hon var rask och duktig i sin gärning. Hon måste skaffa
sig och vidmakthålla rykte som byns bästa arbeterska, för
att vara säker på att företrädesvis bli anlitad när ett »hjälpe»
behöfdes. Ryggen måtte värka och knäna darra hur mycket
som helst, hon måste ställa sig så, att bonden, när ogräset
kväfde potatisfältet eller kornet stupade i skörd-anden, alltid
sade: »Det blir inte för bätter än vi få ta hit Rännare-Lena
ett tag.»
När sol gått ned och dimman lägrade sig öfver fälten,
när granarna blefvo mörka utmed gångstigen genom hagen
och ugglan kallade sina små till aftonvard, då hördes alltid
ett par nakna fötter tassa tyst och snabbt öfver barren, då
hördes en torr, pipande hosta vid stättan nedanför
backstugan. Det var Rännare-Lena, som med värkande rygg
och svidande bröst skyndade hem till sin unge.
Ju närmare hon kom den torftäckta kojan, desto hårdare
klappade hjärtat under det gråa, svettiga linnet, desto
snabbare slogo de mullbestänkta benen mot den trasiga kjolen.
Ack, han hade ju kunnat krypa upp och trilla ut genom
fönstret, ändå hon dragit bordet från väggen! Ack, han kunde
ju ha kraflat sig upp på kistan och fallit och brutit halsen af sig!
Hon hade icke darrat när auktionen på människokött
stod i sockenstugan; när skomakaren med blicken fäst på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
