Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Rännare-Lena och hennes unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes späda lemmar bjöd »sjutton å femti» och torparen
skrek: »Ja’ tar kräket för hundra daler jämnt!»
Hon hade icke darrat när halfgårdsbondens mora, hvars
son krossat hennes lif, knuffade ut henne genom dörren och
skrek: »Ut mä dej, din slyna, som sjikanerat hela mitt hus!»
Men hon darrade för lille Per, sin personifierade skam
och vanära, barnet, som gjorde hennes sträfvande för
lifsuppehället dubbelt tungt.
Och när då den lille var frisk och välbehållen och kröp
fram ur trastäcket och ropade »Mor!», eller stod vid dörren
och grät, eller hade somnat på golfvet med handen under
den magra, bleka kinden, då blef hon glad, hjärteglad, och
det var hennes endaste glädje i lifvet. Hon kysste honom
sällan, hon smekte honom inte, men hennes stackars hjärta
klappade så varmt, så varmt, som om det haft prima
hollandslärft att slå emot.
Och så tog hon ibland fram en skvätt mjölk, som hon
fått till skänks där hon arbetat, eller några korfskinn, som
hon smugglat undan då drängarne åto aftonvard, eller en
sill, som hon köpt i boden i byn, och så tände hon upp eld
och tog Per i famn och matade honom och vaggade honom
fram och tillbaka, med värkande knän och ögonen stelt
stirrande in i elden, tills Per somnade och vedpinnarna
slocknade och regnet allt hårdare piskade gråpapperet, som hon
lagat den söndriga rutan med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
