Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »Han kommer nog»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Kalle också, han gömde hufvudet i gummans knä,
snyftade som ett barn och jollrade smekande: »mor lilla», alldeles
som när han var liten.
Den stunden glömde mor Lena aldrig. I många, långa
år af fruktlös väntan att sonen skulle återvända med frid och
glädje i det gamla ödsliga hemmet, under all sin ängsliga
bidan på om det var möjligt att ett så rikt kärlekssäde aldrig
skulle bära någon frukt, tog hon fram den där ljufva nattens
minne, vred och vände det i sitt hjärta, som girigbuken
vänder en dukat, fråssade därpå när hennes kärleksrika ande
höll på att svälta ihjäl eller frysa till is i förtviflan. Och när
Kalle ändå aldrig kom hem, när år efter år förgick och hon
började tvifla på hans bref och på honom själf, så gick hon in i
farstukammaren, tänkte på den där natten, slöt ögonen om två
brännheta tårar och kände det alldeles som om ett par famlande
händer dragit hennes hufvud till sig och hviskat: »mor lilla!»
»Han kommer nog», svarade hon dagen efter en sådan
själsstrid så lugnt och trotsigt alla grannarna, som
oupphörligt frågade om inte Kalle slutat i Upsala snart.
Och när gubbarne i byn gingo till kyrkostämma eller
majgille, kunde Johan i Hästängen tala om huru förskräckligt
strängt studenterna hade det i Upsala; de läste natt och dag,
och hans egen Kalle, som ändå var en kvick pojk och nu
legat där på sjätte året, hade aldrig fått så mycken tid att
han kunnat resa och hälsa på där hemma.
Prosten menade, att det väl inte kunde vara så farligt heller,
men då skakade Johan på hufvudet och bedyrade: »Käre herr
prost, det är inte alls likt sig nu i Upsala mot på er tid.»
Snart visste lite hvar där hemma, att Johans i Hästängen
Kalle steg för steg passerat graderna: »glad själ»,
»rummelkult», »öfverliggare» och »slusk», samt att han aldrig i lifvet
skulle komma hem med examensbetyg på fickan, men de
gamle i Hästängen hade bättre reda på det där. Hade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
