Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Per Jönssons Lasse, som kom sig upp i världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där var stor fest på handelsman Perssons vackra egendom.
Gossarne och tjänstfolket hade klädt ståtliga äreportar på
husbondens femtionde födelsedag, kulörta lyktor hängde tätt
på sockertoppssnören, som voro spända ifrån träd till träd i
trädgård och park. Inspektoren stod ute vid stora trappan
och torkade svetten ur pannan efter all själs- och
kroppsansträngning vid ledningen af ett niofaldigt hurrah, och prosten
hade just i värdens utmärkta champagne druckit en
tacksamhetsskål för den dyrbara gåfva af ett ståtligt orgelverk, som
herr patronen vid sitt halfsekelsjubileum som världsmedborgare
gifvit åt Kvastlösa kyrka.
Kort förut hade häradshöfdingen med af rörelse och
Xeres skälfvande stämma föreslagit den egentliga
födelsedagsskålen med många vackra ord om »mannen, som genom
egen kraft brutit sig en väg från armodets låga koja till
rikedom och anseende, till allas aktning och kärlek».
Och handelsman Persson hade svarat med några korta
och skäligen kärfva ord på sitt vanliga trygga sätt, så att
några af hans nyförvärfvade bröder bland den närbelägna
stadens herrekarlar hviskade sig emellan: »bonden kryper
fram, om också han förvärfvade millioner», och nu roade
sig gästerna själfva så bra en stund, att nu kunde värden
tända sin cigarr och gå ut i parken ensam och ostörd ett slag.
Han älskade icke sällskapslifvet, men han hade en gång
oförvarandes inne i staden fått höra epitetet »gammal
smulgråt» nämnas i sammanhang med sitt eget namn, och efter
den betan fick den manliga delen af ortens kalashungriga
societet äta sig till magkatarr och dricka sig onykter hos
honom fyra gånger om året af bättre varor än någon
annorstädes.
Han kom sällan eller aldrig i kyrkan, men han hade
hört, att kammarherren på Baldersborg sagt sig icke ha råd
till ett af prosten äskadt »frivilligt» bidrag om 500 kronor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
