Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »Brytegillet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att »herarne» kunna få sig en svängom, när det börjar
skymma.
Och så kommer dagen för »brytegillet».
Först skola de ha kaffe, riktigt godt kaffe, fordom med
1/3 bönor till lika delar rostad råg och torkade brödkanter.
»Slån i en gök, herar», uppmanar värden, och äkta,
oförfalskadt, brännvin hälles i de rykande kopparna.
Så skall man ut och taga karlatag med småländingens
arffiende, graniten, hvilken han dock rättvisligen kan tacka
för en god del af denna sega ihärdighet, som är ett
utmärkande drag i hans lynne.
Med lif och lust, under hojt och skratt går arbetet.
Stenarna rulla och enbuskarna falla. »Kulturens offer» skulle
Pontus Wikner sagt, men Jöns i Hästhagen bara förmanar
värden att taga vara på dem och hacka sönder riset till strö
åt griskultingen.
Småningom ha gräbborna, hvilkas färdighet i
»hoppvalsen» och »polkettan» hägrat såsom det yttersta målet och
belöningen för dagens mödor, samlats vid stuguknuten.
— Jo, ta mej den lee, ska ni ha två bullar, en kringla
och en tvåstyfversskorpa hvar, försäkrar den vänliga
värdinnan, som åter är i färd med kaffepannan.
Och så skola gräbborna se på medan herarne bryta sten.
Visst klappar hjärtat i fortetakt på »societetens» unga
tärna, då hon står på balen och ett böljeslag från hvälfvande
barm förstulet smyger sig på läpparnas korallkust med ett:
»Gud, hvad den löjtnant Z. valsar gudomligt!» men hvad är
det ändå mot den entusiasm, hvarmed landsbygdens enkla
mö med rodnande kinder bedyrar, att »Gustaf i Hinastuna
hugger då i stojnen som ett rektitt kriantur».
Men solen har runnit ned bakom furorna vid backkrönet,
tjäderns tunga vingslag föra honom hän mot nattkvarteret,
borta i hagen ropas: »Kom min ko kom min ko!», bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
