Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - De gamla taga »undantag»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt blir slutligen ordnadt, ehuru kanske inte utan strid;
de gamle flytta ned i sin undantagsbyggning, där de
egentligen inte ha annat att göra än att lägga sig ned och dö,
och sonen, den nye husbonden på gården, gifter sig och
unga mor tycker att svärföräldrarne äro betänkligt seglifvade.
De äro visserligen i allmänhet vänliga och snälla, utkräfva
icke sina rättigheter till det yttersta, och hjälpa troget till
med gårdens arbete så långt deras allt mer försvagade krafter
räcka till, ehuru de därtill ej ha den ringaste skyldighet, men
inte är det likväl rätt af dem att lefva så länge till tunga för
sina barn, som ha svårt ändå vid att reda sig. Hustrun
uppeggar mannen, misstänksamhet och ovilja lägga sig som tunga
moln emellan barn och föräldrar, och det gamla
undantagsfolket tycker ibland att det skulle vara nästan bättre att äta
fattigkaka än barnabröd.
Det är nu en gång så, att fattiga föräldrar lättare fostra
10 barn, än 10 rika barn nära en arm fader eller moder.
Men hvarför är det så?
Jo, för det vi i älskande föräldrars intet fordrande, allt
gifvande, oegennyttiga, år och likgiltighet trotsande
hängifvenhet skola äga åtminstone en skugga här nere af den
eviges oändliga, allförbarmande kärlek.
En dag kommer Petter ner i undantagsstugan till far sin.
Morsgumman blir så innerligt glad, ty det var länge sedan
sonen helsade på de gamle. Hon bjuder honom siktebröd
och honungskaka, men bitarna bli så fasligt stora i munnen
på honom, att han har svårt att få ner dem; han har
tydligen något på sinnet, som han har svårt att komma ut med.
— Ni blir 75 år till ätterhösten, farsgubbe; när farfar var
så gammal, så hade han ligget i körkegårn i ett helt år.
— Och nu tänker du kanske att det kunde vara på tiden
för mig att också flytta till körkegården, menar den gamle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
