Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När far tog hem sitt julabrännvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länsmannen kom och höll förhör, Anders ville gå och göra
af med sig, mor Anna satt på soffelocket och snyftade dagen
igenom och alla barnen gräto. Patronen på Hamra ville att
Anders skulle häktas genast, men länsmannen förklarade,
»att som det ännu var ovisst huru det gick med rättarens
lif, var det heller icke säkert att två års straffarbete komme
att följa på brottet, och som Anders i Åkroken hade stadigt
hemvist, måste han, i förmågo af 19 § 3 och 6 mom. i
kunglig majestäts nådiga förordning af den 16 Februari 1864 om
den nya strafflagens införande, på fri fot lämnas tills
häradsrättens utslag i målet fallit eller rättaren Per Karlsson med
döden aflidit».
Rättaren blef omsider frisk och Anders Olsson slapp med
ett och ett halft års straffarbete samt dryga böter och
skadeersättningar. Domaren frågade »om han var nöjd». Anders
bet ihop tänderna, bleknade och bockade sig, men fällde
inte en tår.
Det var en solig morgon på vårsidan, då
fjärdingsmannen kom till Åkroken för att föra far på häktet. Blommorna
i trädgården började slå ut, det var grönt och friskt hvart
ögat såg, och säden på tegarna, dem husbonden med tungt
hjärta besått, stod tät och lofvande.
Lille Ola kastade sig framstupa på hyfvelbänken och
grät öfverljudt. Hans små syskon hade en barmhärtig granne
hämtat, så att de skulle slippa se när far sattes på
fångkärran, men Ola hade inte velat följa med; han ville vara hos
far in i det sista. Mor Anna kunde ingen känna igen. De
vackra ögonen, omgifna af breda, röda ringar, lågo djupt i
sina hålor, ryggen var krökt och den långa gestalten, som
förr stod så rak och ståtlig på kyrkebacken, var som en
skugga och skalf vid det minsta ljud.
— Vell du inte försöka äta en bit, Anners?
Nej, det ville han inte. I detsamma såg Ola upp:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
