Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När kornet står gult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allesammans, stora och små. På hedersplatsen till höger i »ånen»
går gamla farmor. Hennes kind är skrynklig och den
sjuttioåriga ryggen kan aldrig rätas riktigt mer, men den lilla bruna,
magra handen är flink ändå, och hennes blanka skära far
med förtviflad fart bland den rasslande, gula säden. — Hon
kan tala om, hur här såg ut, när farfar och hon först kommo
till gården. Då växte här bara enbuskar och dvärgbjörk.
Men farfar köpte en järnstång åt sig själf och skalade en ung
gran och fäste en gammal hästsko på dess ända, och det
skulle bli hans unga hustrus verktyg. Och så kommo
buskarna bort och stenarna upp och det sattes potatis på
»nylännet», och stengärdesgården därborta på renen blef lagd.
Det var då som farmors rygg blef krokig och den runda
kinden mager, sträf och brun. Men farfar tyckte den var
fager ändå, när den lutade sig intill hans, värmd af
arbetssvettens tunga droppar. Och där lade sig veck på farmors
panna och hennes hjässa blef grå; men farfar såg det inte,
ty guldet i hennes långa flätor hade flyttat öfver på böljande
ax, och där växte det år efter år tills gamle farfar själf som
en mogen kärfve bärgades in i den trånga, djupa ladan under
ask och lind innanför kyrkogårdsmuren.
Så kommer mor med glädtigt sinn och starka, runda
armar. Hennes hand far nästan smekande öfver tjocka strån
och knubbiga ax. Tänk om det blefve hela sju lass på biten!
Då blefve far inte njugg på maltkorn och gryn, då kunde
han betala auktionsmannen och kanske få öfver till en bundt
garn i boden!
»Gri-i gri-i gri-ii» gnisslar det från »bryntaflan», där Petter,
drängen, sitter och »håller hvasst» åt kvinnfolken. Skära
efter skära blir slö af klapperstenarna, och Petter har fullt
upp att göra med hvässande mellan det han binder kärfvarna,
plockar dem i hög och träder dem på stör. Men ingen får
hvila och räta ryggen medan hennes skära hvässas. Vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
