Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När kornet står gult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så kommer torparen hem med sin tomma matpåse på armen.
Han har ingen dräng och ingen lejegräbba. Klockan tre
i morse gick han bort till herregården medan hans kvinna
ännu sof. Den egna lilla skörden måste mor sköta själf; han
hade hvässat tre skäror i morse och lagt ute på tegen. Då
hon vaknat och gifvit barnen mat, tar hon en stor börda
sädesstörar på magra, hvassa axlar och knogar ut på åkern
med. Där skär och skär hon de tvinande strån så lång dagen
är. Hon hvilar sig med att binda kärfvarna, lägga dem i
hög och sätta en stör mot hvarje hög, och på kvällen, när
hon inte ser längre, går hon till hvila.
Det är då torparen kommer hem och får ägna sig åt sitt
eget arbete, sedan han hela dagen sträfvat åt andra. Med
järnstång i hand går han från skyl till skyl, sätter ned störar
och träder upp kärfvarna i mörkret. Varligt, att inte ett korn
må spillas, kärleksfullt, som vore de kött af hans kött, fäster
han dem på stören, en och en.
Inne i stugan står den tarfliga aftonmåltiden på bordet
och där bredvid den lilla matsäcken för nästa dag. Han
äter sakta och betänksamt, utan njutning, men allvarsamt och
ordentligt, som smorde han en maskin. Barnen sofva och
hustrun sofver. Sedan lägger han sig bredvid henne i den
väggfasta sängen, sofver några korta timmar, stiger upp,
hvässar skärorna och går bort på sitt dagsverke innan hon
vaknar.
Så sofva de två sida vid sida hela veckan utan att annat
än händelsevis tala vid hvarandra, knappast se hvarandra
förrän söndagen. Men i matpåsens hårda brödbit, som hon
skurit och han äter, i de gula kärfvar, hon skördat och han
fäster på stör, i det trogna, tysta, oaflåtliga arbetet är det
som räckte de hvarandra handen. De hvässade skärorna och
de uppsatta skylarna på åkern hälsa henne om morgonen:
»Ser du, jag sviker ej, jag glömmer dig inte!» De gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
