Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Rusthållarens Hinke, söm stoderade säj fördärfvader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
engelsman resandes mä fru å metspö å inte kunne säj så
möcke söm: »Kalfstek å potater» äller: »Hva kostar dä?»
Å en sommar geck han å köpte gamla urklocker å
skäckteträ å matsäckaskrin åt ett moséum oppe i Stöckholm, å en
vinter hjälpte han en kontrollör te å räkna ut brännevinet i
Slitseboda bränneri.
Men annars ä här just inte möcke å få för lärdt folk här
i socknen, för hvar å en kan dä han behöfver, å
begrafningsvers mä svarta kors å gratulasjoner mä pilar å röa hjärtan
dä ritar småskolerinnan Johanna hva söm behöfs, så att på
slutet va dä mer än knalt för Hinke å ja så själf hans köttslie
sösterbarn kasta äpplekart på an för att få an från gården
en gång han va full, mens svågern sto å grinade å skrek:
»Va heter lannsvägsbuse på latin, harr doktare?»
Lite feck han å gäskivarn å lite å prosten å ändå mer å
moran i Åbron, fast dit geck han allri, utan dä skeckades i
smyg, å så köm där postanvisning, di kallar’t, två gånger om
året från en stoderekamrat, som rest förbi en sommar å ble
rent ifrå säj när han feck se Hinke, å gråt å to an i famn
å sa för prostens adjunkt att Hinke hade dä bästa bå hjartat
å hutet i hela Upsala på derases ti.
Så långt hade Kalle på Skogen hunnit på den dystra
sagan om en man, som ej förmått passa in en varm håg och
lysande gåfvor i de af samhället justerade måtten, då en
frodig allmogekvinna i klädesklädning och präktig silkesjal gick
förbi oss på evighetens åkerland, en ovanlig syn midt i söckna
veckan. Hon bar blommor i handen och lade dem sakta och
varligt på en grafkulle öster om templet, sedan hon först
befriat den från några kvistar och blad.
— D’ä moran i Åbron, hviskade Kalle.
— Hon ser just inte ut som en sörjande, tycker jag;
men då tog Kalle en filosofisk min på sig och svarade
godmodigt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
