Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - När Stora-Mia spelade Guds försyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och där hemma i E. satt kanske han och kysste och
grät öfver ett porträtt af henne! Och i F. betalte hon tre
och femtio för en middag, som hvarken hon eller flickan åt
stort af, och därhemma satt väl han och smakade inte ett
Guds lån, och så hade di matsal med fyra par fönster och
kokerska, som lärt ut på stadshuset i Jönköping!
I —p stod en gammal, tjock fru, som såg snäll och bra
ut, på perrongen och bredde ut armarna, som om hon velat
ta hela lokomotivet i famn. Friherrinnan var nästan som
död; hon vacklade ut, föll om halsen på gumman och snyftade:
— Ma ... a ... amma!
»Ma ... a ... amma» ja! Ack, tänkte jag, om jag hade
varit din mamma.
Dagen efter var min fridag, och när jag kom hem talte
jag om alltihop för Stora-Mia. Hon började storgråta, så’n
synd tyckte hon det var med de unga, vackra, dumma
människorna. Hela natten fick jag ingen ro för henne; hon bara
frågade och pratade och torkade sig i ögonen. Tidigt på
morgonen steg hon upp och satte sig att skrifva. Men sen
blef jag, Gud hjälpe mig, riktigt ond på henne när hon
visade mig hvad hon skrifvit:
»Herr Baron!
Hon älskar er ännu, älskar er så hon kan dö, stackars människa, men
är för stolt att visa det, för ni har visst kommit att såra henne alldeles
rysligt. Hela vägen, när hon reste från er, grät hon och kysste ert porträtt.
Resa från er och stöta bort er och dö utan att det blir väl igen, det kan hon
nog, men låta bli att hålla af er, det kan hon inte, den lilla stackarn.
Försök en gång till! Tvinga henne, släpp henne inte! Ack, hvad är det väl att
till och med förödmjuka sig lite, där bara kärleken är kvar!
En ödmjuk, okänd vän.»
— Det här kommer naturligtvis aldrig i evighet att bli
afskickadt, Mia. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, om
någon finge veta att du skrifvit det, sa jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
