Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - När Stora-Mia spelade Guds försyn - Afvigsidan på en »stor man»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hon kysste och tiggde och bad, och innan jag for
hade jag med egen hand stoppat brefvet i postkupén. — Ja,
blir han själf gift nå’n gång, så lär han sig snart begripa hur
så’nt där går till.
När jag kom hem en vecka därefter slöt jag Mia hårdare
än vanligt i famnen, för när en har varit gift några år, så
minskas karesserna; en kan mena lika väl för det.
— Du är väl inte sjuk? sa hon.
— I dag voro baronen och friherrinnan med hem till E.
på hundrasexan, Maria. Gud välsigne dig!
— Å prat, de hade nog ångrat sig i alla fall. Va di
riktigt goda vänner nu, Blomdahl?
— Ja, Maria.
— Rent som nygifta kanske?
— Värre.
Då blef det blött i Stora-Mias stora, blåa ögon; men det
ville hon inte visa, och därför knäppte hon upp mina blanka
knappar, gömde hufvudet under rockens vida slag och
hviskade:
— Men inte som vi, Blomdahl, inte som vi; vi ä allt ändå
de bästa vänner i hela vida världen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
