Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - »Vankelmod bor under de liljekullar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men huru kunde Blomdahl glömma att lägga kroken
på dörren utifrån? Annars hade detta aldrig händt.
— Vid min själs salighet, herr trafikdirektör, har jag lagt
haspen på ordentligt, svarade jag, och sen fick jag stå i en
hel timme och höra hur de tviflade på mina ord och se hur
gamle stinsen såg på mig med sina tårdränkta ögon och utan
ett enda ord tydligt anklagade mig för sin dotters död.
Dagen efter hittades på järnvägsbanken, strax bortom
bron, ett damparasoll med krycka. Hade den användts att
aflyfta kroken från kupédörren med? Och hvarför?
Svaret gafs mig af den lilla boken, i hvilken jag sett
fröken Betty skrifva, och som jag strax efter det parasollet var
funnet hittade under soffan alldeles invid dörren.
Det var en hemsk liten bok så här i den blodiga
efterbelysningens sken. Jag borde inte läst den, det vet jag; men
hvilken hade låtit bli det i mitt ställe? Inte herrn
åtminstone, som skrifver böcker.
När engelsmännen äro ute och resa hos oss, se de ju
inte farliga ut, rödskäggiga, storrutiga och flintskalliga, som
de i regeln äro. Men hemma till sitt måtte en och annan
af dem vara annorlunda. Kanske det är innan de få råd att
resa och se sig omkring i världen. Där låg ett porträtt af
en sådan mellan bladen i fröken Bettys lilla bok. Han var
smårutig och vacker och hade hår öfver hela hufvudet och
ett par små, nätta mustascher.
Och det var nog hans bedrifter i ett stackars svenskt
flickhjärta, som stodo beskrifna i boken, som hade »My dear
Arthur» på hvar sida i stället för att skrifvare Blixtberg
hette Kalle. Det var ett vilsegånget, förtvifladt hjärtas
skärande ångestrop på hvarje blad. Den smårutige hade
tydligen bemäktigat sig hela hennes sinne och själ, och Gud vet
om han ens nöjt sig bara med själen, för fröken Betty hade
flera gånger, på många blad, frågat sig själf huru hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
